Först år 1350 fick det dåvarande Sverige sin första lag som gällde för hela landet, under kung Magnus Eriksson. Städerna hade fortfarande egna lagar, som skiljde sig en del från landsbygdens. 

Magnus Eriksson hade redan tidigare förbjudit träldom, begränsat kungens domsrätt och försökt minska s k våldgästning, dvs att rika människor kom och krävde mat och husrum av bönderna, men inte betalade för sig. Nu skrevs detta in i lagen, tillsammans med straffrätt, regler för köp av egendom, för arv, för jakt, för kungaval och mycket annat. Alla dessa områden behandlas ännu i svensk lag, och den gamla indelningen av lagen i s k balkar gäller nu också. Jordabalken och ärvdabalken har gamla anor, medan socialförsäkringsbalken är en nutida konstruktion. 

Men begreppet ”samhälle” har ändrats. Vilka ska räknas in? Barn? Gamla? Kvinnor? De som begått brott? 

I landskapslagarna gick en avgörande skillnad i straffrätten mellan brott som begåtts mot en östgöte av en västgöte, och brott som begåtts västgötar emellan. Det var allvarligare för en västgöte att misshandla en annan västgöte än att göra detsamma mot en östgöte. Utlänningar hade aldrig skydd.

De enda som säkert har räknats under alla sekler är de som har definierats som ”infödda vuxna fria friska män”, och den avgränsningen har sannerligen varierat den också. Den Äldre Västgötalagen stadgade: ”Varder lekare slagen skall det alltid vara ogillt.” Det vill säga, om en skådespelare, musiker, underhållare blir slagen så skulle ingen straffas. Misshandelsrisken ingick i yrket. 

Kvinnor var bihang till sin far eller sin make; begick hon ett brott så straffades mannen. 

Enligt Medlingsinstitutet, den myndighet som sköter svensk lönestatistik, så minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män fram till 2019, men sedan har skillnaderna stått stilla, för att på senaste tiden i stället öka. Varför? Det kan myndigheten inte besvara.

I skriften ”800 år kvar till jämställdhet” (2024) konstaterar Lina Stenberg, Jämställdhetsinstitutet, att det skulle ta just 800 år innan arbetarkvinnor skulle komma ifatt mäns löneinkomster i Sverige, med den utvecklingstakt som sker just nu. Det vill säga – det kommer inte att hända. 

Stenberg använder ”löneinkomst” för att få fram vad varje avlönad människa får in på sitt konto per månad. Den som arbetar deltid får ju mindre pengar än den som arbetar heltid, även om timlönen skulle vara densamma. Men pengarna på kontot ska för var och en räcka till bostad och livets uppehälle.  En principiell eller teoretisk ”timlön” går inte att betala med. För många är det också omöjligt att få heltidsarbete, eftersom sådana arbeten inte erbjuds på deras arbetsplats.

Det mest dramatiska resultatet som Stenberg visar gäller arbetarkvinnor med utländsk bakgrund. Deras löneinkomst var år 2000 55 procent av mäns löneinkomst, men hade 2022 sjunkit till 54 procent. Snittlöneinkomsten för dem var 19 422 kronor per månad. Det är faktiskt bara 372 kronor mer än regeringens nedre gräns för vad som krävs för svensk självförsörjning.

Just denna grupp kvinnor har högre arbetslöshet än andra. Just denna grupp har lägre löneinkomst än alla andra grupper. Just denna grupp ska – enligt regeringens planer - genom minskade bidrag och olika typer av ekonomiska neddragningar förmås att arbeta betalt mer. Just denna grupp kvinnor skulle enligt moderaterna vara särskilt hjälpt till bättre integrering av en minskning av flerbarnsstödet. 

Redan nu har dessa kvinnor de sämsta villkoren på arbetsmarknaden. Vore det inte bättre att göra något åt den saken? 

Nog kan man fortfarande höra ekot från Äldre Västgötalagen i vår tid. Det kan hända mycket på 800 år. Men också väldigt lite.