Om någon har lyckomaximerat senaste veckorna är det Moderaternas förlupne partiledare Fredrik Reinfeldt – och givetvis Sverigedemokraterna, som tog medierna till hjälp för att oavkortat ventilera sin enda fråga, och sedan – tillsammans med allianspartierna – fällde regeringens budget, ja, alla kommande budgetar! Om avsändaren inte minskar invandringen.
Att sedan den borgerliga oppositionens budget tvärtom ökar invandringen ... Hade någon väntat sig konsekvens? Trodde någon på allvar att Sverigedemokraterna har ädlare avsikter än att tvinga fram ett extra val, eller – för att citera partiers stabschef Linus Bylund: ”Wohooo! Vi ska ha en folkomröstning om massinvandringen!!!”
Öppna era hjärtan, uppmanade Reinfeldt. Det var fint sagt. Sedan förlorade han ett val, backade genast ut från både riksdag och ansvar, för att tigga kontrakt på just det som svenska folket suktat allra mest efter denna kaotiska höst, hans memoarer från tiden som statsminister. Så nu sitter han tydligen och skriver. Medan vi andra förbereder oss inför ett ödesval på andra sidan årsskiftet. Reinfeldt slipper till och med från sitt uppdrag redan i januari istället för i mars. Gratulerar.
Han verkar väldigt lycklig, sett till den bild som hans nya bokförlag skickat ut. Där skakar han hand med Albert Bonnier. Ett obekymrat leende. ”Min förhoppning är att läsare ska känna att de får följa med på en del av mina upplevelser och ta del av någonting nytt”, säger Reinfeldt.
Jag undrar, jag. Inser han att han redan formulerat sista kapitlet? Det har vuxit fram nu under hösten, om en politiker som svek när han kunde ha gjort skillnad, när han kunde ha stått sida vid sida med de rödgröna gentemot Sverigedemokraterna, marginaliserat dem, men inte gjorde det, utan bara försvann.
Det blir hans arv. Inga anekdoter från förr kan mildra. Det finns kapitel som raderar allt som föregår dem. Det är just ett sådant som Reinfeldt har skrivit.
Borgerligheten kunde ha välkomnat samarbete, kunde ha reducerat Sverigedemokraterna, tagit ifrån dem makten att paralysera. Borgerligheten kunde. Men borgerligheten – samlat, alla fyra allianspartier – valde att göra raka motsatsen.
Enligt källor inom Moderaterna har Reinfeldt inte varit fullständigt frånvarande, utan har bakom kulisserna fungerat som rådgivare. Det är ännu värre. Om han faktiskt skulle ha isolerat sig i sin skrivarstuga, där han dammar av gamla dokument från den allra busigaste Muf-tiden, uppfylld av minnen, på flykt undan en psykologiskt drabbande valförlust, hade det någonstans kunnat verka mänskligt. Men att han låter det här hända, som en aktiv spelpjäs, som en politiker som av hävd har allas öron i M-toppen. Det kan kallas opportunistiskt. Det kan också kallas ryggradslöst. Båda är lika korrekta.
Väljarna glömmer inte. ”Nyvalet är en möjlighet för alla radikala krafter”, skrev Johan Ehrenberg (3/12). Så är det. Men om knappt fyra månader ska även borgerliga väljare lägga sina röster. De trognaste förblir nog trogna. Men de som tidigare växlat block, de rörligaste, hur kommer de att belöna allianspartier som under hösten målmedvetet och destruktivt tvingat Sverige in i ett politiskt ingenmansland, ovilliga till alla former av kompromisser?
– Det här är en stor möjlighet för Sverige att få tillbaka en alliansregering i stället för det rödgröna haveri vi har sett, tyckte Jan Björklund (FP) på kvällen efter att Stefan Löfven förklarat att ambitionen är ett extra val den 22 mars.
– Sverige har fått rätt budget men fel regering, sa Anna Kinberg Batra – Moderaternas nästa partiledare, i praktiken redan tillsatt – utan att bekymra sig om att denna budget aldrig fått majoritet om det inte vore för stödet från Sverigedemokraterna.
Alliansen har inte accepterat att den förlorade valet. Nu vill den vinna nästa. Partiledarna tror på förbättrade resultat. Men när väljarna summerar höstens borgerliga sabotage – inklusive Reinfeldts självupplösning – kan slutsatsen komma som en chock. Det vore väl förtjänt.