Jag frågar efter den och får den, precis som jag vill ha den. Den är god. Jag gillar den. Det var därför jag frågade efter den – för att jag ville ha den.

I mitt liv är min relation till pizza precis så som den ska vara: på mina villkor. Jag bestämmer vilken sort det ska vara och jag beställer bara när jag faktiskt vill ha. Jag har aldrig blivit uppringd av en pizzabagare som tvingat mig att köpa en pizza. Jag har aldrig blivit påtvingad pizza. Jag frågar efter den, när eller om jag vill ha den och så får jag den.

Något jag däremot inte en enda gång frågat efter är den där handen som landar på min rumpa när jag är ute och dansar. Men ändå är den ofta där, helt plötsligt. Ibland är det en enda, ibland är det flera; som en massa enskilda fall som liksom synkroniserat bara landar där på min rumpa. Eller runt mina höfter eller går från höften och snett nedåt, framåt. Bakifrån.

Jag har heller aldrig frågat efter det där spontana sällskapet hem på tunnelbanan. Det kommer ändå, av killar som verkar tycka att jag behöver det. Som låter blicken glida upp och ner över mig som om jag vore ett flipperspel. Och där sitter jag och känner hur stressen kommer krypande. Jag ska av snart och jag är själv. Självförsvarssprayen la jag hemma i hallen för jag tänkte att det var lugnt. Tänk om det inte var det. Nu kommer de se att jag tar upp nycklarna och lägger mellan fingrarna i stället. En gång, två gånger, massor av gånger.

Och jag har inte frågat, men den främmande mannen på konferensen talar ändå om för mig att jag borde ha långt hår i stället för kort. Jag skulle vara ”sjukt het” då, nämligen. Fast han ”skulle inte tacka nej nu heller i och för sig”. Vi har aldrig träffats förut. Men det var uppenbarligen viktigt att säga det till mig.
En gång sover jag. Så då kan jag ju omöjligt ha frågat. Och han frågar inte heller. Han är bara där helt plötsligt. Han som skulle vara schyst och hjälpa mig hem efter utekvällen. Sova på soffan. ”Den schysta killen”. Han vet att jag inte är kontaktbar. Det verkar inte spela någon roll. Och jag har inte frågat efter dem heller, men ändå är de där. Händerna. Flåsande andetag bakom mig. Upphetsade ryckiga rörelser. Hans könsorgan mot min kropp. Vad hade jag på mig i kväll? Var jag så full? Jag får säkert skylla mig själv. Men jag frågade aldrig. Bad aldrig om det. Ville aldrig.

Jag har inte frågat efter dem, men ändå är de där. Meddelandena i sociala medier, från främmande män. Om mitt utseende, om min kropp eller om hur jag är i sängen. ”Vill du knulla?”, ”du är gorgeous, får man bjuda på en drink”, ”gillar du det hårt?”, ”du är så jävla sexig”. Härom dagen var det en chef som skrev. ”Hej snygging”. Jag gjorde ett undantag och bemötte det. Poängterade hur opassande det var. Han blev kränkt och förstod ingenting. Samtidigt – han tyckte det var bättre förr, ”när man kunde säga och kommentera saker, helt oskyldigt, utan att ha en agenda, och inte få skit för det”. Han kommer aldrig att förstå. Så jag gav upp. Han är långt ifrån ensam. Och jag är inte heller ensam, tyvärr, om att känna sådan uppgivenhet.

De är för många. Männen som inte begriper att skillnaden mellan den där pizzan och deras åsikter om vårt utseende, eller rätten till våra kroppar och vår sexualitet, är att vi frågar efter pizzan. När vi vill ha pizzan, om vi vill ha den.
Det andra får vi bara, påtvingat, ständigt och ihärdigt, i hela våra liv. Av män. Som inte begriper.