I över två år hade hon pratat om utredningen som skulle presenteras som den stora lösningen. Med den skulle vi plötsligt förstå att de brant ökande utsläppen under hennes styre varit en nödvändig del i en finurlig plan.

Nyhetsläget kunde inte heller vara mer lämpligt för en ung klimatminister som ville visa ledarskap.

Under veckan fick klimatlarmen många av oss att skaka till. Det började med varningen från FN om att världen är på väg mot 3,1 graders uppvärmning.

Chocksiffror. Mer än dubbelt så mycket som målet i Parisavtalet. En abstrakt siffra men som tids nog kommer ersättas av det fasansfullt konkreta. Slår förutsägelsen in blir följden massdöd och en kollaps av ekosystemen. 

Sedan kom WMO:s rapport om rekordhalter av koldioxid i atmosfären. Halterna har inte varit så höga på minst tre miljoner år – och fortsätter snabbt att öka. Forskarna befarar att klimatförändringarna kan bli självförstärkande, att vi satt igång dominobrickor som aldrig kommer sluta att ramla på varandra.

Till sist skrev forskare ett öppet brev om att risken för att Golfströmmen kan kollapsa har underskattats kraftigt. Det varma havsström som är det enda som temperaturmässigt skiljer Skandinavien från de kallaste delarna av Arktis och Östersjön från det isiga Tjuktjerhavet.

Ja, det var alltså ett perfekt tillfälle för Pourmokhtari att vara den röst som alla i vår tid längtar efter, bland lealösa världsledare. Hennes tillfälle att briljera, en chans som kommer en gång i livet.

Men honhade inte behövt tala alls. Tidpunkten för pressträffen sa allt som behövdes.

I Rosenbads pressrum rådde loj fredagsstämning. Alla – journalister, politiker, pressfolk – ville gå därifrån och ta höstlov. Att förlägga en pressträff till just en fredag eftermiddag är det äldsta tricket i boken. Tidpunkten är vigd för nyheter regeringen känner sig nödgad att presentera – men egentligen helst vill tysta ner. 

Så slutade Pourmokhtaris stora lösning, tänkte jag. Som en obehaglighet att städa undan innan höstlovet. 

Redan direktiven till utredningen som presenterades förklarade allt. SD hade fått som de ville. Efter två år vid makten bad regeringen helt enkelt om förslag på vad de ska göra. Svaren får de precis innan nästa val. 

De har helt enkelt slarvat bort en hel mandatperiod. Själv är jag så gammal att jag minns när regeringar hade idéer om vad de ville göra innan val, och inte nöjde sig med att be utredare  göra jobbet åt dem halvvägs in i mandatperioden. 

Av de delvis skarpa förslag som tidigare kommit från regeringens utredare John Hassler, syntes inte ett spår. "Det är en bred utredning, det finns inga hinder att utreda dem" svarade ministern på Pourmokhtariska, när jag frågade om saken. 

Som om det var normalt att en politiker helt lämnade över allt till utredare, utan att peka ut vad man ville ha svar på.  Det låter så klokt när Pourmokhtari säger det, hon är svensk mästare i gaslightning, men det är i själva verket utredningsväsendets motsvarighet till att singla slant.

Det enda konkreta var den tydliga uppmaningen, tydligt införhandlat av SD, om att förslagen skulle ha "folklig legitimitet". Det är ett sätt att säga ambitiös klimatpolitik är impopulär och därför ska undvikas. (Det är inte sant. Det finns stort folkligt stöd för seriös klimatpolitik. Även den kritiserade reduktionsplikten har t.ex. stöd av 43 procent, medan bara 25 procent är emot den.)

När jag satt där i Rosenbad greps jag plötsligt av en total känsla av surrealism och meningslöshet. Inför forskarnas larmrapporter förstås, men också inför  att en ung person lånat ut sin avsevärda talang till att tvätta ren SD:s klimatpolitik. En oemotståndlig lust kom över mig att ta ordet och fråga något lika meningslöst. Ska jag brista ut i sång? Räcka upp handen som för att ställa en fråga, men istället ropa "spela Shoreline"?

Jag nöjde mig med att fråga efter pressträffen, om just tidpunkten. Varför presenteras regeringens klimatgiv på sämsta tänkbara tid ur publicitetsynpunkt, det vill säga en fredag eftermiddag?

Både Romina Pourmokhtari och hennes pressekreterare brast ut i ett frustande skratt. Det blir ju lätt så när man avslöjas med en pinsamhet.

Så fredagseftermiddagen slutade med att vi stod där och skrattade tillsammans. Utanför skev några av höstens sista soltimmar. Vi såg fram emot höstlov och helg. 

Eller kanske, egentligen, att ta evig semester. Från golfströmmar, värmerekord och hela den jävla klimatkrisen.