Jag önskade att dagen efter ett val borde vara en nedstängd helgdag, utan debatter, med stängda butiker, en dag för att dämpa överentusiasmen hos de som vann valet och lindra sorgen hos dem som förlorade.

Och detta val blev inte vilket som helst. Att ett parti med högerextrema rötter nu med all sannolikhet kommer att vara med och påverka en svensk regering, är en historisk händelse. Den var inte oväntad, men den kom ändå med stor chockverkan.

Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Sent på söndagskvällen den 11 september, när det började peka på ett maktskifte i det svenska valet, tyckte jag det kunde kännas under fötterna och i luften: Detta gör mig till en främling i detta land.

Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland. Och jag tror att inte så få traditionella borgerliga väljare nu också sväljer en extra gång. Det vi kallar borgerligheten är inte längre igenkännlig. Den har alltid skrutit med sitt ansvarstagande och haft en humanistisk fernissa som betytt något – men när den lierar sig med ett främlingsfientligt parti skaver det helt säkert hos många traditionella borgerliga väljare. 

Och när jag senare på kvällen såg en jublande Johan Pehrson (L) framträda på sitt partis valvaka, gjorde jag en anteckning: Ikväll dog den svenska liberalismen, så som vi känt den under ett sekels tid. En väldig konservativ och högerpopulistisk våg spolade bort den. En sista idealitet är utraderad ur borgerligheten.  

Är det en tröst att Socialdemokraterna ökade ett par procent i valet? I förra valet gjorde S ett så katastrofalt val – det sämsta resultatet sedan partiet bildades – att jag då hörde till dem som fruktade att socialdemokratin riskerade att pulveriseras, så som det gått för exempelvis socialisterna i Frankrike. Att Socialdemokraterna fick ett bättre resultat än sist är en tröst. Men priset för den strategi partiet valde var högt: S-politikerna talade så mycket om skjutningar och etnicitet att de på många sätt tyvärr bidrog till att stärka det konservativa greppet om valrörelsens agenda.

Valdeltagandet har fallit jämfört med valet 2018. Från 87 till kanske runt 83 procent (jodå, det kan bli litet högre när alla röster är räknade). Det kan vara så att detta faktum är det allra mest alarmerande i detta ödesdigra val. Valdeltagandet samvarierar alltid med klasstillhörighet. Borgerligheten är alltid oerhört klassmedveten, medan de längre ner på stegen inte alltid orkar hysa den klassmedvetenheten.

Det låga valdeltagandet vittnar därför om att de sämst ställda i Sverige har fått en svagare representation i riksdagen, i själva demokratin. Jag tror att det till stor del beror på att de fördelningspolitiska och ekonomiska frågorna i stort sett kom i andra hand i valrörelsen. Långtidsarbetslösheten, de stigande matpriserna, de ökade levnadsomkostnaderna hamnade långt ner på dagordningen och till slut blev rentav kärnkraften, kliniskt rensad från avfallsproblemet, en viktigare fråga – och då är det svårare att mobilisera folk i arbetarklassen.

Strategin att utnämna Sverigedemokraterna till huvudfiende i valet bidrog snarast till att flytta bort fördelningspolitiken från debattens centrum.  

Är det alltså arbetarklassen, den del av den som lade rösten på Sverigedemokraterna, som är skyldig till maktskiftet? Ja, på många sätt. Men det är en arbetarklass som svikits, som övergetts, som haft svårt att identifiera sig med alla de tre rödgröna partiernas företrädare eftersom samtliga partier är svårt medelklassifierade och ofta har en urban uppsyn. Samtidigt är det därmed också så att arbetarrösterna spelar en avgörande roll i valen och i slutändan är långt viktigare att få med sig än de där mittenväljarna som det så ofta talas om.  

Jag och många med mig behöver nog åtskilliga dagar att återhämta oss från nederlaget. Se det som så, att vi som blivit riktigt deprimerade över valutgången, tar våra övertygelser på djupaste allvar. Och vi ger oss inte. Jag och alla andra socialister kommer att insistera på klass- och klimatfrågornas oundviklighet och att de utgör de nycklar till framtida segrar som inget högerblock har tillgång till. 

Snart nog infinner sig en situation där fördelningskonflikterna spetsas till och där högerblocket måste hållas ansvariga för det, inklusive det SD som sedan det startades av extremhögern, sluppit att stå till svars för några politiska beslut överhuvudtaget.