Låt oss analysera varför.
Sverige, och inte bara vänstern, protesterar högljutt mot att lämna över makt till EU i fråga om arbetsmarknaden. Faran är uppenbar. Vår svenska modell har visat sig vara oerhört mycket bättre på att skapa schysta löner i kombination med internationell konkurrenskraft, än de modeller där politiker blandar sig i. EU ger oss rätt i siffror: I länder med kollektivavtalsmodell ligger lönerna på 80 procent av medianlönen, medan minimilönerna i de länder som har lagstadgade sådana varierar mellan 40–60 procent av medianlönen.
Och när politikerna sätter nivåer på minimilöner finns alltid en risk att både fack och arbetsgivarorganisationer försvagas, eftersom viljan att bli medlem minskar – och då hotas den svenska modellen.
Jag har det senaste året skrivit flera analyser där jag konstaterar detta och ger den svenska arbetarrörelsen rätt. Argumenten är, som synes, goda.
Men jag har svängt. Jag går nu på tvärs mot den breda vänstern och är försiktigt positiv till detta förslag: Att EU övervakar lönebildningen i syfte att motverka fattigdom bland arbetande människor i unionen.
För EU-kommissionen lämnar ju inget förslag på en gemen- sam lägsta lönenivå (och kan heller inte göra det eftersom EU-fördraget förhindrar det). Den hänvisar i stället till modeller för att mäta relativ fattigdom, till exempel 60 procent av medianlönen, för att bedöma om minimilönerna är rättvisa och rimliga. Det är naturligtvis inte tillräckligt.
Rumänien har redan minimilöner som ligger över 60 pro- cent av medianinkomsten, men det betyder inte att deras löner är bra.
Jag är ändå försiktigt positiv, bland annat för att arbetarrörelsen i Sydeuropa vill ha den här draghjälpen av EU och uttalar att det handlar om solidaritet.
Jag bortser inte från det risktagande det innebär att flytta över en viss makt till EU-nivå. Men att låta bli är också ett risktagande.
Vi är medlemmar i EU och företag flyttar redan produktion mellan länderna i jakt på billig arbetskraft. Det finns ett pågående race to
the bottom.
Bulgariens lägstalöner ligger på cirka 3 100 kronor i månaden. I mit- tenskiktet finns länder som Grek- land och Portugal där de ligger på cirka 7 300 kronor.
Löser detta förslag problemet? Nej, så enkelt är det inte. Lösningen är – som det alltid varit – starka och internationellt samverkande fackföreningar i kombination med myn- dighetskontroller mot arbetslivskriminalitet. Men det räcker ju inte. Vi ser även i Sverige exempel på svältlöner i företag utan kollektivavtal och en draghjälp från EU för att stävja detta skulle kunna vara positivt.
Visst finns risken att detta försvagar facket men låt oss ha självförtroendet att utgå ifrån att vi kan hantera den risken.
Förslaget om övervakade minimilöner läggs nu på förhandlingsbordet där Europaparlament och ministerrådet har sista ordet. Jag hoppas att det går igenom.
För jag ser hellre att EU lägger pengar på att övervaka lägstalönenivåer än astronomiska summor på gränskontroller.