Magdalena Anderssson ser numera ofta rätt bister ut. Och faktum är att hon har skäl göra det. Senaste tiden har inte mycket gått hennes och partiledningens väg och när en partiledare blir irriterad ökar risken för att misstag begås.

Men jag har personligen svårt att bli upprörd över de ord hon fällde i riksdagen till Jamal El-Hajs försvar. 

Hon yttrade dem i en sorts vanmäktig ilska över två saker: Dels det brutala anfallskrig som dödar tiotusentals efter tiotusentals civila palestinier och som sittande regering helt enkelt inte bryr sig om. Att i det läget få anklagelsen emot sig att socialdemokratin bedriver terrorromantik är bortom allt sans och vett. 

Jag förstår att hon blev upprörd, även om El-Haj gjorde fel när han gick på den där konferensen. 

Men det andra som jag skulle tro skapade den där vanmäktiga ilskan hos s-ledaren är känslan av att en ny nivå på det klassiska sossehatet har nåtts. Det bedrivs framförallt av Tidöregeringens viktigaste stödparti, SD. Och har antagit mer och mer groteska former. 

Sossehatet har sina rötter i den klassiska högern och stammar från den tid då socialdemokratin utmanade hela samhällsordningen med krav på demokrati och social rättvisa. Det fanns och finns inom moderaterna och grasserade särskilt starkt under Palmeeran - delvis beroende på att Palme av överklassen räknades som en föraktlig avfälling – men har nu framförallt tagits över av SD. 

Sossehatet lyser ur ögonen på en politiker som Tobias Andersson. Det strömmar ur Jimmie Åkesson. Och allt detta riktas ofta mot just Magdalena Andersson. 

Man skulle kunna definiera sossehatet som en ideologi. Kärnan i den var under förra seklet rädslan för en rörelse som under lång tid mobiliserade nästan halva väljarkåren och som dessutom, när den satt vid makten, visade sig vara skicklig på att regera. För den klassiska högern var det ett mycket kännbart bakslag, ty på den kanten hade tesen sedan urminnes tider varit att vanligt folk inte kan styra ett land. 

Socialdemokratins stora bedrift under förra seklet var inte den långa raden av sociala reformer från trettiotalet och framåt. Den märkliga historiska bedrift socialdemokratin stod för var skapandet av en oerhört bred och medlemsrik rörelse, som fanns i snart sagt varenda trappuppgång, vartenda villaområde, varenda arbetsplats i det här landet. Det skrämde högern mer än något annat. 

Men tillbaka till Magdalena Anderssons ofta bistra ansiktsuttryck. Jag förstår det. Jag känner för det. Den breda rörelse som en gång bäddade in varje socialdemokratisk partiledare är idag nästan försvunnen. 

Fackföreningarna har blivit tystare. Medlemmarna i s-föreningarna färre. Folkrörelser av olika slag svagare. Medier betyder långt mer än föreningsliv. Högern har idag den politiska, den ekonomiska och den mediala makten och underläget är i själva verket mycket större än vad någon opinionsmätning kan berätta. 

Men till detta ska också läggas något ytterligare: Den nuvarande s-ledaren och hela s-ledningen har mer och mer förlitat sig på att det mer eller mindre räcker med att ha en populär partiledare. Sådan var faktiskt i huvudsak strategin under den senaste valrörelsen: Det är Magda vi ska lita på. 

Redan då var det ganska lätt att förutse att den strategin aldrig skulle hålla i längden. En socialdemokratisk ledare är bara så stark som de idéer och samhällsreformer som han eller hon företräder. Och idag har socialdemokratin knappast någon vision för ett annat samhälle som förmår väcka liv i människor. Inte heller har man någon stark folkrörelse bakom sig. 

Jo, jag inser att läget verkligen inte är det lättaste: Försvarsfrågor och brottsbekämpning är frågor som aldrig kommer att gynna vänstern eller arbetarrörelsen; vad de än föreslår kommer högern att bjuda över. Men jag konstaterar det jag konstaterade på den här sidan för några veckor sedan: Socialdemokratin har slutat att försöka töja dagspolitiken åt vänster. 

Hur gör man det? Genom välfärdspolitiska offensiver. Ty där kan högern aldrig bjuda över. Bara så kan Magdas ansikte ljusna igen.