”Bortom 2°C i global temperaturhöjning hamnar planeten i ett läge som inte historiskt har varit förenligt med mänskligt liv och som inte förekommit på mer än två miljoner år. Nuvarande utsläppsbanor pekar mot en global temperaturhöjning på 3,2°C vid sekelskiftet.”

Så skriver Staffan Laestadius i Större än du nånsin tror – Klimatkrisen och den nödvändiga omställningen. Läs stycket en gång till, ta in vad det faktiskt står. Inga historiska exempel. Mänskligt liv. På väg mot över tre graders temperaturhöjning. Vid sekelskiftet – om 75 år. 

I klimatsammanhang hör man ofta att vi vet hur allvarligt läget är, till och med vad vi måste göra, men att vi ändå inte agerar. För många är det säkert sant, och det är naturligt att känna sig maktlös som klimatengagerad individ i ett fossilberoende system. Men jag tror inte att alla vet, eller åtminstone inte förstår.

När pandemin briserade var världens regeringar snabba med att ställa om samhället. Det kom riktlinjer som krävde stora förändringar i människors liv. Pengar rotades fram – enormt mycket pengar. Och framför allt talade våra ledare med oss med skärpa i blicken: Det är allvar nu.

Klimatretoriken är inte präglad av samma allvar. I stället är det viktigt att vara hoppfull, och det är absolut inte möjligt att be människor att förändra sitt beteende. Och vi har sannerligen inte råd att bygga ut kollektivtrafiken eller att stoppa överproduktionen av produkter och varor. 

När Covid-19 kom var vi rädda. Vi insåg att det var ett akut hot: att människor kunde bli sjuka och dö. Skyddsmekanismer aktiverades och vi var beredda att ställa om våra liv för att skydda oss själva och vår omgivning. 

Jag vill förstås inte att människor ska känna att det är kört, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Inget blir bättre av att vi drabbas av kollektiv passivitet. Men vi måste kanske börja vara lite rädda – och förstå att läget är akut.

SD-väljare är klimatförnekare i betydligt högre grad än övriga väljare.

Men apropå hoppfullhet vill jag påminna om att en ytterst liten del av befolkningen är att betrakta som klimatförnekare. De flesta svenskar är oroade över klimatkrisen. Men i och med SD:s intåg i regeringen – för de är ju i praktiken ett regeringsparti – har en liten minoritet fått stort inflytande över klimatpolitiken. SD-väljare är klimatförnekare i betydligt högre grad än övriga väljare.

Effekten har varit att de som tidigare stått upp för en någorlunda rimlig linje – inte tillräckligt ambitiös, men ljusår bättre än Tidöpartiernas nuvarande politik – hamnar allt längre från forskningen, från vad vi behöver göra. 

Det gör det svårt för klimatprogressiva att få stöd för sina förslag: de framstår ju som extrema när flera partier tonar ner allvaret och säger rakt ut att inget ska förändras. 

Så till det viktigaste: vad ska vi göra? Vi som inte är politiker, utan som avgör vilka som får ansvara för kommande års klimatpolitik? 

Först och främst måste vi inse vår makt som individer. Vi är inte isolerade varelser bortkopplade från ett diffust system. Det spelar roll vad vi gör. Ja, vi behöver systemförändringar. Men hur uppstår politiska förslag?

Politiker vill ha en sak: våra röster. De behöver förtjäna dem. Om tillräckligt många vill ha ambitiös klimatpolitik kommer politikerna, till slut, att behöva leverera. Det är alltså inte oviktigt vad var och en gör. Varför skulle politikerna satsa på tåg om alla ändå vill flyga?  

Och vi följer strömmar, tittar på vad andra gör. Det gäller förstås även i klimatfrågan, inte minst vad gäller kunskap. Vi måste läsa. Vi måste förstå. När tillräckligt många gör det – läser och förstår – uppstår trycket vi behöver för att politikerna ska agera.

Vi kan inte vänta på politiskt uppvaknande. Vi måste själva skapa det. Vara väckarklockor. Vara varningsklockor. Vara väljare som inser att det är allvar nu – och som låter krisinsikten formulera våra krav.