Skälet till att jag följde mina dåliga impulser och inhandlade den där prylen är förmodligen både genetiskt och kulturellt. Ett exemplar av den nyfikna arten Homo Sapiens blir helt enkelt glad när det ser en roligt liten sak som gör något oväntat och jag skulle tro att sådana har vi varit sedan vi lämnade träden. Vi uttrycker dessutom oss själva genom de ting vi har omkring oss, vilket för övrigt också tycks gälla exempelvis schimpanser, som gärna väljer redskap för att knäcka nötter efter sin grupptillhörighet.

Att jag, som i teorin är en hållbarhetsapostel, går och köper en dum liten pryl som ska simma omkring i en balja i trädgården, betyder att jag motståndslöst lyder två algoritmer: Dels något i generna, men också en samhällsnorm. 

Maskinen var symbolen för det industriella samhället. Prylen är symbolen för det postindustriella samhället. Så skrev en gång en fransk filosof som försökte analysera prylens – the gadget på engelska – roll i det moderna samhället.

På 70-talet talades det mycket om prylsamhället och om hur vi skulle befria oss från det. Det var ett utflöde av den ganska starka utopi som skymtade i början av 79talet: ett lågenergisamhälle där idealet för en hel del människor var att återvända till rötterna och skilja på nödvändiga prylar och onödiga sådana.

Sedan dess har prylsamhället som bekant fullkomligt exploderat. När jag anländer till Stockholms innerstad får jag alltid en chock över elsparkscyklarna som ligger slängda i högar på trottoarerna. Det är faktiskt ofattbart att ett samhälle som officiellt står för hållbarhetsideal ens tillåter elsparkcyklar (med batterier som kräver exploatering i fattiga länder). På landets vägar färdas Epa-traktorer, leksaker för ungdomar. På landsbygden köps det fyrhjulingar, ibland för att folk verkligen behöver dem för sitt skogsbruk, men lika ofta av statusskäl och för att vuxna män ska ha något att leka med.

Vi står i ett hav av prylar. Det finns tandkrämsdoserare att köpa, minikylar där sex ölburkar ryms, kolsyremaskiner, popcornmaskiner, iskrossare, kaffemaskiner, kompostkvarnar och tusen andra ting.

”När denna väckarklocka sätter igång avfyras en helikoptersnurra vilken far planlöst ut i rummet. Enda sättet att stänga av alarmet är att sätta tillbaka propellern! Ett säkert sätt att få dig ur sängen.”

Så lyder reklamen för en väckarklocka. Hur ska man egentligen beskriva vanvettet i en civilisation som är full av sådana reklamtexter för olika prylar?

Det går inte. Det är omöjligt.

Själva summan av alla små prylar formar en prylcivilisation. Det är i själva verket ett av de definierande dragen idet som kallas för Antropocen, människans tidsålder. Denna människans tidsålder är prylarnas tidsålder. Efterfrågan på prylar håller igång konsumtionen och produktionen och bidrar till att bygga den enorma ”teknosfär” som idag tynger planeten – alltså allt det som människan skapat och byggt och som enligt idéhistorikern Sverker Sörlin (som skrivit den mycket läsvärda boken ”Antropocen") uppgår till en vikt av mer än 30 miljoner miljarder kilo. Ett geologiskt skikt som framtida forskare kan studera som de idag studerar andra geologiska tidsåldrar.    

Vi vet att planetens gränser håller på att sprängas. De flesta inser också att konsumentpolitik eller beskattning inte räcker för att komma åt överproduktionen av helt onödiga prylar. Ingreppen måste ske i själva produktionen. För att biosfären ska överleva krävs att det sker någon sorts grundläggande distinktion mellan nödvändiga och onödiga varor.

Jag anser att elsparkcyklar, engångsgrillar, helikopterväckarklockor och mycket annat helt enkelt bör förbjudas. Även den lilla solcellsdrivna fontän jag köpte borde ha varit förbjuden att producera.

Jag drömmer om en klimatdomstol som prövar varje ny produkt, ungefär som läkemedel prövas innan de får släppas ut på marknaden.

När man far längs motorvägarna på väg till eller från städer ser man de enorma lagerhallarna resa sig mot himlen. Det enorma transporterandet av ting över jordens yta har nått ofattbara dimensioner. De där små meningslösa prylarna jag nämnt utgör inte den stora massan av varor som hotar planeten. Men de finns där omkring oss som en oavbruten påminnelse om teknikens möjligheter och löften i det lilla vardagslivet – en ständig viskning till oss att våra liv, för bara en liten kostnad, kan bli så mycket roligare. 

Det är rea nu på den där väckarklockan. Den kostar dig bara 99 kronor. Men det är biosfären som i slutändan får betala för den.