Jag vet inte om någon längre minns den valstrategi med tre huvudfrågor som partiet valde. Men många minns säkert att det i de flesta valdebatter framstod som att partiet ansåg att det var viktigare att diskutera hur varje sten skulle vändas för att stoppa gängvåldet – än att driva frågan om mer resurser till en avmagrad välfärd.

Dessutom är det ju verkligen så att mer resurser till välfärden är en förutsättning för att komma åt den brist på integration som till stor del är roten till gängvåldet.

Jodå, välfärden var med som andra punkt i valstrategin, men då handlade det enbart om kontrollen över välfärden, det vill säga kravet på att vinster baserade på skattepengar inte får delas ut hur som helst. I sig är det inget fel på det kravet, även om det är otillräckligt. Jag tror att partiet skulle vunnit på att basunera ut att det på sikt helt enkelt vill avskaffa den privata vård-, skol- och omsorgsindustrin. Men det var inte bara det: I strategins andra krav sades intet om att mer resurser måste tillföras de offentliga verksamheterna.

Summa summarum försvagades i S-upplägget idén om att partiet i första hand är ett välfärdsparti. Givetvis underlättade det för högerpartierna att vinna utrymme för olika populistiska idéer om sänkta bensin- och elpriser. 

I valanalysen gläder man sig åt att Magdalena Anderssons popularitet var ett framgångsrecept och att man gick fram med någon procent sedan förra valet. Men jag tror inte valanalytikerna riktigt har fattat en sak: Vad det största partiet gör och säger påverkar hela agendan i en valrörelse. När välfärdsdimensionen försvagades så urlakades den dagordning som kunnat bidra till att lyfta samtliga tre rödgröna partier. Om välfärd och jämlikhet placeras högst på agendan av det största partiet ger det draghjälp även åt Miljöpartiets och Vänsterpartiets frågor. Den dystra situationen nu är att de tre rödgröna partierna inte haft någon majoritet i riksdagen sedan 2002.

En socialdemokratisk valanalys kan inte och får inte begränsa sig till rena rama partiegoismen och hoppa rätt högt av glädje över någon procents ökning i riksdagsvalet, samtidigt som det samlade rödgröna alternativet försvagades.

”Politikutvecklingen behöver prioriteras mer. Det kommer inte att vara tillräckligt i längden att förlita sig på att få röster baserat på antipatier mot andra partier.” 

Det där är en riktig slutsats i valanalysen. Att dagligen kritisera en regering och dess underlag är givetvis nödvändigt, men i längden krävs något helt annat: Att fånga upp såväl det missnöje och det hopp som finns hos väljarkåren och göra politik av det.

Men ta det där ordet ”politikutveckling”. Hör ni vad det låter som? Som att utvecklingsavdelningen på ett stort företag måste utveckla sin produkt för att det ska sälja bättre. Jag menar att själva det där ordvalet i sig är illavarslande.

För närvarande ligger sittande regerings förtroendesiffror i botten. Med all rätt. Men om några år kan det mycket väl vända. Då kommer inget hackande på regeringen i sig att ge så mycket. Då kommer det att krävas en fullskalig vision om det slags Sverige socialdemokratin vill ha. Hur vill S att Sverige ska se ut om 10–15 år? Och vilka politiska åtgärder är helt nödvändiga för att folk ska känna att de tror på det?

Jag menar att det nu – kanske redan till hösten – behövs ett slags efterkrigsprogram, en vittsyftande nystart från det socialdemokratiska partiets sida och ingen jävla ”politikutveckling”. 

Det går att sammanfatta i några få punkter:

• Socialdemokratin ska kämpa för att göra Sverige till ett ledande välfärdsland. Det kräver en annan ekonomisk politik som lämnar sparsamhetsidealen som ärvts från 90-talet och ersätter den med en ny investeringspolitik.

• Klassklyftorna ska utjämnas. Och det ska ske både genom att massarbetslösheten bekämpas och att de rikaste skikten beskattas långt hårdare.

• Klimat- och miljöfrågor ställs i förgrunden och ledmotivet är att de ska gå hand i hand med de sociala jämlikhetsfrågorna. Partiet måste också våga föra en intern diskussion om själva tillväxtsamhället, vilket man idag aldrig vågar.

• De idépolitiska frågorna ges ett helt nytt utrymme i socialdemokratisk politik. Efter 30–40 år av doktrinär marknadsliberalism finns det till slut en mobiliserande och explosiv kraft i all diskussion kring ekonomisk demokrati och demokratisk socialism.

 
Detta är något annat än ”politikutveckling”. 

Det är en ny giv.