Dårskapen i vårt nya sätt att leva, att tvinga oss att bli totalt beroende av tekniken, drabbade mig med full kraft. Jag, som är en ytterst motvillig nätslav, kände mig amputerad, som om någon huggit av min högerhand. Och jag insåg till min fasa att jag redan förvandlats till hälften människa/hälften robot; fastkedjad vid tekniken och maskinerna; jag också, som försöker granska utvecklingen genom att inte låta mig slukas av de nya, globala och privata nätmediekonglomeraten.
Några måste hålla sig utanför har jag alltid tänkt, för att inte lojaliseras, för att kunna betrakta ”utvecklingen” med friska ögon. Men utvecklingen är totalitär; den går inte att granska utan att bli en del av den, att hålla sig uppdaterad utan nätet har blivit en omöjlighet. Som en modern version av Råttfångaren i Hameln; han som inte fick betalt för att han med sin flöjt lockat ner stadens råttinvasion i floden Weser och hämnades genom att med samma flöjt locka in stadens barn i berget (cybervärlden) varifrån de aldrig återvände.
Tanken att varje människa som föds i framtiden, för att räknas, redan i spädbarnsåldern måste kopplas upp till dyra, privatägda maskiner och låta sig och lära sig behärskas av dem är med en underdrift skakande.
Vi är på väg mot en ny världsordning, knappast styrd av demokrati utan av teknikslaveri sedan stora delar av livet har förpassats till de övervakande maskinerna: snart i nästan varje människas hand och hjärna. Det finns underbara möjligheter och fördelar med internet, men inte så länge det mest är privatägt, reklamfinansierat och fritt tillåts stjäla våra privata liv, kartlagda av antingen marknaden eller staten och av andra bedragare. Jag skulle tro att det tar minst tio år till innan nya rörelser – inte politiker, de är redan för involverade, liksom medievärlden- kallar nät- och teknikberoendet för träldom och vårt opium, Marx tanke om religionerna. Fördelarna med nätet förefaller enorma – och är det ofta – men frågan är om inte nackdelarna överväger så länge miljardärerna har kontrollen, äger, tjänar pengar och skär guld med täljkniv. Den döda Applentreprenören Steve Jobs, Microsofts Bill Gates, Facebooks Mark Zuckerberg kommer kanske att visa sig vara vår tids motsvarighet till Ludvig XVI, den franska kung som var så girig och självgod att hans arrogans ledde till den franska revolutionen 1789, som för alltid förändrade åtminstone den europeiska världen. Jag vet att många dyrkar dessa herrar, men på den tiden dyrkades också kungamakten. Tills folket fick nog. Precis som kungamakten betalar nätkonglomeraten försumbar skatt och delar istället ut sina privata miljoner till den välgörenhet som kan tänkas ge dem bäst pr.
Den här tiden påminner om vänstervågen på 1960-70-talen. Jag tycker mycket om vänstervågor, men inte de extrema, maktmedlöpande grabbarna, som på den tiden ansåg sig vara avantgardet men i själva verket förstörde kampen för en rättvisare värld med sin bokstavstro, sin puritanism och sitt rabblande av teser. Idag är det lika svårt att ifrågasätta nätets zombieliknande utveckling. ”Är du en bakåtsträvare? Fattar du inte de välsignade möjligheterna? Är du gammaldags/reaktionär?” Medan jag tycker att vi oavbrutet måste tala om vad denna privatstyrda nätutveckling gör med oss. I början av näthatsexplosionen, främst riktad mot tjejer och kvinnor var vi många som påpekade att möjligheten till anonymitet på nätet är förödande; att slippa stå för vad man häver ur sig, att kunna säga vad som helst utan att ta konsekvenserna av sitt handlande kommer att förvandlas till en farsot. Vi blev uppläxade av nätavantgardet, som pekpinnade oss och sa att anonymiteten var en möjlighet för blyga och förtryckta (män) att äntligen få säga sin mening. Och nu står vi här med ett nytt, nätbaserat övergrepps- och förstörelsevapen, riktat mot främst tjejer, kvinnor och icke-vita. Det självutnämnda nätavantgardet tiger numera, vidden av hatet mot kvinnor hade de inte räknat med när de formade sin nät”ideologi”, ungefär som maoisterna på 1970-talet, som babblade teser, gjorde vänstern löjlig och sedan, i häpnadsväckande utsträckning anslöt sig till marknaden och kapitalet, hyllade som omvända. Ett otroligt futtigt avantgarde, kanske i stil med vår tids nätbaroner?
Det finns ett märkligt tillstånd när man inte sover, men inte heller är vaken, mellan dröm och verklighet. I det tillståndet förflyttades jag till både då och nu – var plötsligt den unga kvinna och debattör jag en gång var – men utsatt för hela den störtflod av kvinnohat som nätet möjliggjort och expedierar. Från början var jag blyg, när jag skrev om våldtäkt fick andra tillslut öppna den störtflod av hatbrev, som hamnade på mitt bord. Även om de var hundratals var de en rännil, jämfört med vad kvinnor nu tvingas utstå. Och jag tänkte, när jag återvänt till verkligheten, att om jag varit utsatt för vad modiga kvinnor nu utsätts för, genom nätet, hade jag troligen gett upp. Vidden av deras mod och jävlar anamma görs inte tydliga. Nätet är också en förtryckarmaskin; de modiga skildras som offer, när de i själva verket är hjältar. Att storma barrikaderna kommer en dag att betyda att folken själva erövrar nätet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
