Jag har förstås varit i dessa förorter massor av gånger, liksom i Göteborgs mest demoniserade förorter eller i Rosengård i Malmö, och jag har aldrig känt mig det minsta rädd eller osäker när jag går genom bostadskvarter och centrum i dessa områden. Det är jag inte nu heller. Men jag är rädd för framtiden.

Jag har precis varit i Chicago. Bara namnet Chicago har en särskild klang i de flesta språkvärldar: symbolen för korruption och gängvåld. Staden var en gång världskapitalismens centrum, kanske själva dess hjärta, dit immigranter sökte sig i hundratusental år efter år för att få jobb på stålindustrierna och på the Stockyards, det enorma slakteriområdet litet sydväst om downtown. Fabrikörerna spelade ut immigranterna mot varandra.

Svarta från sydstaterna kunde kallas in som strejkbrytare och de hade ingen aning om att de var strejkbrytare. Chicagos innerstad är, i motsats till exempelvis det rätt så näraliggande Detroit, numera ett tryggt område med banker och dyra affärer i botten på gigantiska skyskrapor.

Men så är det där med vart man kan bege sig: Kan jag åka till den eller den adressen i de södra eller västra delarna? Är det säkert? Är det safe? Bara frågan kommer upp så sätter demoniseringen igång. I de allra flesta fall är det naturligtvis inte farligt att bege sig in i de mest utsatta områdena. Gängen ger sig på varandra, inte urskillningslöst på vem som helst.

Men Chicago är en totalt segregerad stad. För en skandinav är det nästan outhärdligt att uppleva det. Gång på gång har Chicago genom historien upplevt blodiga raskravaller. Svarta områden har exploderat i upplopp, fastän det strukturella våld som oavbrutet riktas mot dessa områden inte väcker samma uppmärksamhet.

Vilken är den vanligaste dödsorsaken i de södra, svarta delarna av staden? Det är inte skottskador i sig. Det är att det tar en sådan jävla tid för en ambulans att hitta ett sjukhus för den som skadats. Det talas om food deserts, matöknar. Det innebär att det på många håll helt enkelt är svårt att köpa grönsaker. Det finns inga affärer.

Det är den segregerade staden. Klasstaden.

Stockholm, Malmö, Göteborg eller andra mindre städer i Sverige är absolut inte där än. Men vi rör oss åt det hållet. Det pågår ett anonymt klasskrig mot arbetslösa, sjuka och de som har en svag position på arbetsmarknaden. Mycket litet av detta löses med intensifierad identitetspolitik.

Det kan bara lösas med sociala reformer. En armé av långtidsarbetslösa har stampats fram av marknad och icke-politiken. Denna armé gör sitt jobb när den injagar fasa hos dem som har arbete och gör dem snällare mot arbetsgivarna och gör samhället mer borgerligt och än mer ovilligt att sjösätta några verkliga reformer.

Kulhål i entrédörren till ett köpcentrum är inställd politik. Borgerlig politik. Marknad.