BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”I’m not your negro” utgår från den afroamerikanske författaren James Baldwins oavslutade novell ”Remember this house”. Genom Baldwins ord får publiken ta del rasismen i USA och framför allt diskrimineringen av svarta. James Baldwin skildrar sina minnen av medborgarrättsrörelsens ledare Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King, Jr. Alla mördades innan de fyllt 41, i en blodig kamp för lika rättigheter.
James Baldwin konstaterar att han inte är USA:s negro för att det är de vita som har uppfunnit negron. Det är deras behov som kräver att den gestalten finns. Hans svar är att inte acceptera den tilldelade rollen. Därav titeln ”I’m not your negro.”
”Sameblod” är en kritikerrosad spelfilm som skildrar en ung samisk kvinna på 30-talet i Lappland. För att ta sig ur ett liv i förtryck och diskriminering lämnar hon sin familj, sin samiska identitet och flyttar till Uppsala. Det är första gången som en film om förtryck mot samer av en regissör med samiskt ursprung blir så uppmärksammad.
Seminariet kretsade kring diskussionen om att skildra den andre, alltså personer som blir diskriminerade. En av de två vita experterna som utgjorde panelen ansåg att den som diskrimineras har perspektiv och insikter som den som inte diskrimineras saknar. Därför menade experten att den som inte är diskriminerad ska lyssna och helst inte lägga sig i diskussioner om diskriminering.
Publiken bjöds in i samtalet. Även om jag förstår vikten av att ge diskriminerade en röst tyckte jag att det var något som skavde. Det var som att den diskriminerade var väsensskild från andra. Så jag räckte upp handen och undrade:
”Om den första skulle lyssna skulle hen då inte höra att den andre säger ’Jag är precis som du’?”
Det uppstod några sekunders pinsam tystnad. Panelexpertens tomma blick tydde på att detta inte var någon tanke som hen var bekant med. Oavsett valde hen att inte bemöta frågan.
För mig var det talande för hur en stor del av vänstern förhåller sig till rasism och diskriminering. Många är fast i en egen bild av den andre som någon som bär på något positivt som ska hjälpa till att skapa ett jämställt samhälle. Det verkar svårt att förstå att det innebär en exotisering och därmed avhumanisering av den andre.
Som svartskallig latina ville jag egentligen protestera och ställa experten mot väggen. ”Du har inte rätt att klistra på mig egenskaper, även om du tycker att dessa är positiva. Jag kräver att du ser mig som en människa som alla andra. Det du säger grundar sig i rasism. Dina behov av den gode vilden, numer utklädd till en naturligt upplyst svartskalle, är inte mina att bära. Jag är inte din svartskalle.” Men i sammanhanget kände jag mig inte tillräckligt stark för att våga ifrågasätta en expert. Min erfarenhet är att vänsterns självbild som antirasister ofta leder till kortslutning i sådana diskussioner.
Därför kommer istället min protest här. Att enbart den diskriminerade har rätt att skildra eller försvara den diskriminerade leder till att denne hålls fortsatt som väsensskild från den som ej diskrimineras. Att bekämpa rasism och annat förtryck är att kämpa för rätten att vara en fullvärdig människa som inte definieras av andra. Oavsett om du är vit, man eller något annat är ett försvar för andras rätt att vara människa ett försvar för att även du ska få vara människa. Positiv särbehandling på grund av någons härkomst, hudfärg, kön, klass, etcetera definierar hen lika mycket som om du diskriminerar hen.
Jag har ofta upplevt i diskussioner kring jämlikhet, rasism eller andra typer av förtryck att jag automatiskt tilldelas hög status av vänstermänniskor (eller i sällskap av människor som anser sig vara ”upplysta” i denna typ av frågor). Det jag säger ges större gehör på grund av mitt utseende eller efternamn. Jag förväntas vara naturligt upplyst (på grund av förväntningar på egna erfarenheter av förtryck?) men samtidigt finns där en underliggande ängslan om att säga eller göra fel (inte lyssna) och därmed vara det värsta som finns: en förtryckare.
Jag förstår att det kan vara svårt att upptäcka problemen med en positiv särbehandling. Den som särbehandlar tror sig göra något fint. Den som särbehandlas får något tilldelat. Men för mig är det tilldelade just tilldelat. Det är någon annan som påstår sig veta vem jag är och ger mig något för det. Jag vill ha samma makt som andra att ge saker. Men framför allt vill jag definiera mig själv. Jag är inte er svartskalle. Jag äger själv min svarta skalle.