Så länge jag rest hit har svenskar sammankopplat staden med terrorattacker. På senare tid verkar det dock gått upp en nivå. Gissningsvis uppeggat av medias krigsrubriker och vissa opinionsbildares påståenden att vi är under någon sorts attack och att vår livsstil är hotad.

Hur kan det komma sig? Vi lever i en av de tryggaste delar av världen. Vi har förmånen att se våra barn växa upp i trygghet från krig och svält. Vår tacksamhet borde vara påtaglig. Istället blir vi uppmanade att vara rädda.

Självklart kan det ske en ny terrorattack. Det kan ske en mellan att jag skriver detta och att denna text publiceras. Men jag sitter inte i en krigszon och skriver. Vi befinner oss inte i krig. Och jag är inte rädd.

2005 var jag i London när det skedde som de flesta oroat sig för – fyra självmordsbombare sprängde sig och 50 människor till döds i tunnelbanan mitt i rusningstrafik. Det var en fruktansvärd attack. Och det mest slående var hur snabbt allt återgick till det normala igen.

Londons snabba återhämtning efter bomberna hänvisas ofta till att the Blitz, 30 år av IRA och nu islamistiska extremister gjort Londonbor ganska härdade. Och att de flesta inser det trots allt är extremt låg risk att man ska råka ut för en terrorattack i väst.

Samma syn speglade även reaktionen hos de flesta jag kände i London då. Visst, det fanns den där amerikanen som tog med sig en gasmask till kontoret. Och de svenska turisterna som gick runt med passet i fickan så de kunde ”kasta sig på ett flygplan” vid minsta antydan till oroligheter. Men den typen av reaktion var inte normen.

Jag tänker på det när jag ser svenska högerpopulister, opinionsbildare och andra attackera de kärleksmanifestation och budskap om enighet som folk samlas kring efter terrorattacker, till exempel efter attacken i Stockholm. ”Kramar stoppar inte terrorister,” utropar de.

Det är det förstås inte heller någon som tror. Vad det handlar om – vilket även svenska högerpopulister nog begriper – är att förhindra att attacker av hat och våld leder till ännu mer hat och våld.

För terrorister förstår att hat föder hat. Och att hat och rädsla har en tendens att riktas mot helt andra än de som är skyldiga, vilket i sin tur leder till ännu mer hat och rädsla i samhället. Vilket är vad terrorister vill.

Som för att illustrera detta rapporterade polisen i England häromdagen en femfaldig ökning av hatbrott mot muslimer sedan attackerna i Manchester och London Bridge.

Förra söndagen körde en 47-årig engelsman vid namn Darren Osborne med flit in i en grupp människor utanför en moské. En dog och elva skadades. Polisen undersöker om det var menat som en slags hämndaktion för attacken på London Bridge, även om offren naturligtvis inte hade något med den att göra. I så fall är det en del av samma våldsspiral som ett samhälle genomsyrat av rädsla och hat föder.

Den 47-åriga mannen drogs ut ur bilen efter attacken, men skyddades av moskéns ledare som var rädd att mannen skulle bli nedslagen. Imamen och en grupp av moskébesökare använde sina kroppar för att skydda mannen tills polisen kom.

Antagligen eftersom de förstått det som svenska högerpopulister inte tycks förstå. Om att hat föder hat.

Rädsla kan vara en viktig drivkraft. Rädsla för klimathotet får mig att kontakta mina politiker. Rädsla för förtryck får oss att granska de som sitter på makten. Men det farliga är när rädslan riktas mot människor som har utmålats som ett hot utan att vara det.

I ett samhälle där folk är rädda är det enklare att tumma på mänskliga rättigheter eller införa system som kränker vår integritet. Att inte låta rädsla genomsyra ett samhälle är en kamp om så mycket mer än om det är rätt att bemöta terrorattacker med kärleksbudskap eller ej.

I slutändan handlar det om vilket typ av samhälle vi vill leva i. Vill vi ha ett samhälle där det är norm att betrakta varandra med rädsla? Där politiker väljs för att de lovar att minska vår frihet och nedmontera mänskliga rättigheter, istället för att försvara dem?

Och vilken typ av samhälle vi vill ha bestämmer varken terrorister eller högerpopulister. Vi bestämmer.

Samtidigt som svenska riksdagsledamöter hånar ”kärleksmanifestationer” ser jag Londonbor samlas utanför moskén där attacken skedde. På en av alla de lappar som lämnats i respekt för de drabbade står det:

”Ett öga för ett öga gör hela världen blind.”