En gång skrev jag en ledare om hur trött jag var på Annie Lööf. Det blev en populär text för tydligen var det inte bara jag som var trött på henne. Varsågoda, för all del, till ett ytterligare alster på samma tema. Det känns som av en händelse som att den här veckan är precis rätt tid för detta.Vi behöver knappast påminna oss om vad det har varit för vecka särskilt ingående. Ingen kan ju ha missat att Sverige valde en kvinna till statsminister varefter hela helvetet bröt lös och regeringen som knappt fanns föll efter budgetkupp á la Centerpartiet.
Historielösa skulle säkert säga att det nu är första gången som Sverige ska styras med en rasistinfluerad budget men det vore nog att ta i lite väl mycket. Sverige har styrts av gammelmoderater historiskt och de var knappast några öppna-era-hjärtan-grabbar (gubbar).
I dagens politik är det väl egentligen bara nyansskillnader ändå förresten. De ”nya” Moderaterna vet att det inte är lönsamt att prata återvandring och bevara Sverige svenskt, så de har polat ihop med några som kan göra det. Samarbetet med Sverigedemokraterna kan med fördel bedrivas så att man från moderatväljare reagerar lite förskräckt sådär, varje gång någon galen SD-företrädare säger något klart rasistiskt eller sexistiskt.
På det sättet får man en skön distans till den absoluta järnrörstoppen – samtidigt som man kan bedriva samma politik och komma undan med det. Det blev en liten utstickare där. Tillbaka till ett av Sveriges farligaste inslag i politiken: Annie Lööf. En politisk broiler som vid något tillfälle försökt hävda sig som en vanlig människa genom att berätta om något jobb hon haft. Ja, en (1) sommar då. ”En vanlig människa”. Nej. Här pratar vi om en person som pratar om andra som jobbar. En p-o-l-i-t-i-k-e-r rakt igenom. Valombudsman för Centerns ungdomsförbund, aktiv i kommunpolitiken i Värnamo och pluggat juridik. Kom in i riksdagen 2006 (som Sveriges yngsta riksdagsledamot, lite coolt ändå) för att fem år senare väljas till partiledare för Centerpartiet som ändå var tvunget att göra sig av med sin dåvarande partiledare eftersom hon hade svindlat bort 89 miljarder av skattebetalarnas pengar i den så kallade Nuon-affären. I alla fall.
När den här texten publiceras är det helgen innan Sveriges riksdag ska rösta om en statsminister för ungefär hundraåttionde gången under den här mandatperioden. Hinner vi några gånger till under de tio månader som återstår innan ordinarie val? Vem vet. Vem orkar ens bry sig längre. Politiken är för många idag bara en stor sandlåda med fullvuxna snorungar som tjafsar och bedriver falangverksamhet.
Annie Lööf är en spindel i nätet här. Och nu kommer en kanske lite oväntad hyllning. Det är faktiskt en anmärkningsvärd bedrift att ha lyckats kollra bort det stora mäktiga socialdemokratiska partiet i så många frågor och avseenden som hon har. Centerpartiets impact på den politik som har förts under sosseflagg under flera år nu är smärtsamt påtaglig. Aldrig förr har Sverige gått bakåt i utveckligen så mycket som under Annie Lööfs ledning. Jag menar Stefan Löfvens ledning! Eller? Orubbliga frågor långt inborrade i den socialdemokratiska ideologiska själen har dragits ut i ljusets och lagts upp på förhandlingsbordet. Strejkrätten har saboterats. Anställningsskyddet har saboterats. Det sista kan vi ju låtsas var parternas göromål men allvarligt talat man måste ju vara en sten mentalt om man inte ser att det är politiska ingrepp som ligger bakom allt. Och till slut lyckades man med den största bedriften.
Att sträcka upp ett politiskt fulfinger rakt emot dem man suttit och förhandlat med för att ”hålla Sverigedemokraterna borta” – för att sedan sänka ned den mot voteringsknapparna och rösta fram samma partis budget. Centerpartiet vill få alla att tro att man är ett mittenparti genom att säga det en miljon gånger i intervjuer så att det kablas ut till folket. Det kommer säkert att funka så länge människor inte börjar roa sig med att läsa på om vad partiet faktiskt står för och vad det är för politiska mål man egentligen kämpar för att uppnå. Då tonar bilden om ett extremistparti fram. Ett parti som går ut på att främja ägande och allas rätt att driva bolag och vara snajdiga entreprenörer och ingens rätt att ha det schyst på sitt jobb (i bolagen och under de snajdiga entreprenörerna).
För Annie Lööf, precis som för hennes förebild Margret Thatcher, är det viktigaste i den politiska gärningen att koncentrera vinster och rikedomar till dem som arbetar allra minst, det vill säga dem som tjänar allra mest på andras utförda arbete. Näringslivet gynnas av den politiken.
Arbetskraften – varenda en av Sveriges lönearbetare – är en groda som långsamt kokas ihjäl. Uppluckrat anställningsskydd räcker inte när drömmen är att slutligen utrota det värsta en centerpartist kan tänka sig: fackföreningar och deras hemska förtryck mot allt och alla. Invandring är skitbra så länge invandrarna kan jobba för pisslöner och riskera hälsa och liv i farliga arbetsmiljöer så att vinsterna kan rulla ut som de ska. Det finns ingen slutkläm att göra här ens. Jag är så jävla trött på Annie Lööf.
