Berättelsen var så rå och skrämmande att den borde skakat om själva grunden vi stod på. För några år sedan gick jag på en öppen föreläsning i Uppsala och fick höra om eritreanska flyktingar som kidnappats av kriminella gäng i Sinaiöknen. 

Gängen ringde upp flyktingarnas anhöriga som tvingades lyssna på när deras familjemedlemmar torterades. Tortyren upphörde bara om det betalades ut en lösensumma.

Som de flesta öppna föreläsningar bestod publiken antingen av studenter eller pensionärer. 

När föreläsningen närmade sig sitt slut, drabbades jag av en tanke. Varför satt vi bara där? Vad var all denna hemska information bra för, om vi inte sedan gjorde något? 

Så under frågestunden bröt jag mot det oskrivna protokollet. Jag ställde inte en fråga. Jag höll ett brandtal och föreslog att alla i publiken skulle kontakta en riksdagsledamot var. Kanske, bara kanske, kunde det förändra?

Reaktionen på mitt lilla utspel skar som en kniv mellan generationerna. Bland studenterna förstod jag att jag just gjort mig skyldig till en väldig pinsamhet. De var själva unga, men såg på mig med kylig livserfarenhet.

Pensionärerna, däremot, samlades i en liten ring runt mig. De tyckte jag kommit med en utmärkt idé. De började genast fördela ansvarsområden. Någon föreslog en studiecirkel. En annan hade en nyttig kontakt. 

Det de yngre i publiken såg som naivt drömmeri såg de som fullt möjligt att göra något åt.

En liknande generationsskillnad tycker jag mig se i den politiska debatten. Är inte de flesta riktiga visionärer lite till åren? Och de unga cyniker?

Greta Thunberg lyckades med Fridays for Future starta en väldig rörelse. Men budskapet är främst förknippat med kris och elände. 

"Our House is on Fire."

Andra i hennes generation röstar till majoritet på SD eller konservativa partier. Inte heller det någon vision om ett bättre samhälle annat än "allt var bättre förr, innan invandrarna kom hit."

Samtidigt verkar debattörer från generationen Baby Boomers  (1945–1964) bubbla av visioner och idéer. Ta Gudrun Schyman, född 1948, som startat två nya partier de senaste åren. Eller Bo Rothstein, född 1954, som just lanserat en ny ideologi. 

Och det är de äldre som mejlar oss på ledarsidan med nya idéer och förslag. De yngre vet precis vad som är fel men inte vad de vill göra åt det. Tendensen syns också i det sjunkande engagemanget i folkrörelser och  politiska partier.

Vad beror det här på?

Ett skäl är att vi som växt upp under 90-talskrisen och sedan 2000-talets budgetdisciplin aldrig upplevt någon större politisk reform än jobbskatteavdrag. 

Medan boomers fått bevittna hur ett helt samhälle kan omdanas. Sett arbetstidsförkortningar, miljonprogram och samhällsreformer ta form.

De yngre verkar tro att minsta misstag i en statsbudget kan leda till omedelbar samhällskollaps. Medan generationerna som byggde Sverige med stort självförtroende säger:

Det är klart det går att förändra. Testa!

Det är den generationen som av tidigare S-ministern Pär Nuder föraktfullt kallades för "köttberget". Som av hos oss yngre blir avsnästa på internet med kommentarer som "Ok, boomer".

Men hos dem upplever jag en vänlighet, en humanism som jag ofta saknar hos de yngre. 

Det är svår att sätta fingret på vad det är men kanske bäst kan beskrivas som en slags välvillig tilltro till samhället. En naiv tanke om att världen kanske bara är en studiecirkel eller en pamflett ifrån att förändras. 

Jag börjar faktiskt bli livrädd för vad det som ska hända med folkrörelsessverige efter dem. När de mer individualistiska generationerna tar över.

Men vad gnäller jag om? Det är ju bara att kavla upp ärmarna.