På båda områdena råder kris: 2023 var det sämsta tågåret på tretton år och bostadsmarknaden är som bekant en skamfläck. Transportsektorn är dessutom central för klimatomställningen, även om det tycks ha gått ministern förbi.
Andreas Carlson kan närmast betraktas som krisminister. Ironiskt nog är han, som borde vara den mest aktuella, högljudda och oroade ministern, ett av de mest osynliga statsråden.
2023 var det varmaste året som någonsin uppmätts. Det är svårbegripligt hur en infrastrukturminister året därpå kan miljardsatsa på flyget. Lika svårt är det att förstå att krislarm om järnvägen möts av total handlingsförlamning.
Vi ser samma tendenser i bostadspolitiken. Hur kan man som bostadsminister göra så lite när problemen är så stora? När unga inte kan flytta hemifrån och människor hålls kvar i destruktiva relationer för att de inte har någonstans att bo?
Såväl bostadskrisen som järnvägskrisen får så lite utrymme att man kan tro att det inte handlar om några kriser. Men indikatorerna är tydliga: kriserna finns, och de blir bara värre.
I Boverkets senaste prognos ser vi hur bostadsbyggandet störtdyker. I år förväntas cirka 20 000 bostäder påbörjas. Jämför det med behovet på 67 000 bostäder per år fram till 2030 och du förstår hur allvarlig situationen är.
Häromdagen såg jag en bekant i Stockholmsområdet efterlysa en bostad. Inga konstigheter, det hör ju till vanligheterna att folk är hemlösa var sjätte månad, men det här är en person i 35-årsåldern, med fast jobb, partner och barn – som precis fått plats på förskolan.
Familjen vill förstås inte rycka upp barnet från pedagogerna, vännerna och rutinerna. Men vi vet ju att risken för det är stor – och att situationen egentligen är helt absurd. Ska inte människor kunna rota sig? Ska vi ha det så här?
Bostäder och järnväg är grundläggande förutsättningar för ett fungerande samhälle. Det ska inte gå att vara ansvarig för två så dysfunktionella områden och helt sakna planer och pengar utan att det känns. Vi har kommit till en punkt då raseriet borde vara fullkomligt, då protesterna borde flöda.
Ja, Carlson ärvde både järnvägskrisen och bostadskrisen. Den senare har eldats på av många års nollränta och ett ränteavdrag som inte avskaffades när chansen fanns. Och ja, en rad regeringar bär ansvar för järnvägskaoset.
Men nuvarande politik är inget annat än en katastrof.
Carlsons svar på bostadskrisen är förenklad andrahandsuthyrning och besked om att det inte blir något statligt investeringsstöd. Järnvägen stal han pengar ifrån så fort han tillträtt och nu ska vi tydligen satsa på flyg.
Sverige har utformat en bostadspolitik som framför allt ger pengar till bostadsägare, i form av ränteavdrag och rotavdrag. I Finland, som högern gärna använder som exempel på marknadshyrornas förträfflighet, har man valt en annan väg.
Ja, de har marknadshyror. Men de lägger också stora summor på bostadsbyggande och bostadsbidrag. Fördelningen av medel syftar till att se till att alla har ett hem – i Sverige gynnar vi de som redan är trygga, på de otryggas bekostnad.
Framöver kan vi inte acceptera något annat än en helt ny bostadspolitik och en storsatsning på järnvägen.
Vi är förbi bilbesatthet och skamlöst flygande och vi är definitivt förbi ränteavdrag utan tak – statens kostnad för avdraget uppgick till 64 miljarder kronor (!) 2023. Det är nästan lika mycket som hela underhållsskulden för järnvägen.
Låt protesterna börja.
