Fördelningspolitik innebär att resurser tas från de bättre ställda och ges till de sämre ställda, i form av bättre inkomster, eller ännu bättre – till ett samhälle där välfärd och infrastruktur fungerar.
Det moraliska argumentet är självklart: Samhällets rikedomar är hoparbetade av hela befolkningar och ingen tror naturligtvis på allvar att exempelvis Elon Musk själv, på alldeles egen hand, slitit ihop till sina enorma rikedomar och sin otroliga bonus. Han har förmodligen haft viss hjälp av sina dryga hundratusen anställda.
Jämlikheten är ett verktyg men också i sig värt mycket: Den gör att människor är i ögonhöjd med varandra och varken ser upp eller ner på varandra.
Nyligen träffade jag en person som är involverad i arbetet på ett nytt socialdemokratiskt partiprogram. Jag bad honom att någonstans försöka få in den där frasen: Jämlikhet är ett sätt att fördela frihet.
I det senaste partiprogrammet handlar det mesta om frihet; det skrevs under en period då marknadsliberalismen var ännu mer självklar än idag. Social jämlikhet ansågs inte lika häftigt. Och frihet ljuder i mångas öron verkligen långt mer attraktivt än grå jämlikhet, trots att denna frihet helt och hållet är beroende av att varje människa har resurser att förfoga över.
Ojämlikheten galopperar idag i världens samhällen. Samtidigt som klimatkrisen accelererar – och det hör ihop. Det är de rikaste i samhället som orsakar mest skada på miljö och klimat och att beröva dem köpkraft minskar inte bara trycket på ekosystemen – det kan också dämpa den konsumistiska kedjereaktion som startar överst i samhället och fortplantar sig nedåt.
När överklassen konsumerar mer och gör det på ett iögonenfallande sätt, inspirerar det grupperna under denna överklass som försöker hänga på. Statustänkandet tilltar.
”De rikas ökade konsumtion har ändrat den referensram som formar konsumtionsbesluten hos den grupp som befinner sig just nedanför den. De nästan rika gör alltså även de av med mer pengar, och deras konsumtion har i sin tur ändrat referensramen för andra just nedanför dem, och så vidare, hela vägen nedanför inkomststegen.”
Så beskriver den amerikanske ekonomen Robert H. Frank i sin smått klassiska bok ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen” och hela samhället nedanför den allra rikaste gruppen.
Denna vecka inleder FN:s generalförsamling sina förhandlingar om att anta en konvention för internationellt skattesamarbete. Den svenska regeringen är förstås emot detta. Samtidigt har G20, på Brasiliens initiativ, börjat diskutera en rapport där det föreslås att de allra rikaste ska betala en extra skatt på två procent.
Utredaren, den franske ekonomen Gabriel Zucman, menar sig ha en framkomlig väg för att genomföra förslaget. De enorma summor som en såddan skatt skulle kunna dra in kan användas för gröna syften och för social utjämning, vilket som sagt ofta är rätt mycket samma sak.
Tunga länder som USA är givetvis emot det.
Ändå pågår en långsam rörelse i riktning mot ett annat tänkande kring skatter. Skatteparadisen dränerar stater på pengar och den skattekonkurrens som länge jagat fram allt lägre skatter lyser till slut fram som skadliga för själva det globala allmänintresset. Rent moraliskt är det knappast någon som klarar av att invända mot ett ökat skatteuttag från de rika – de som gör det kan enbart luta sig mot egenintresse eller nyliberal ideologisk renlärighet.
Jämlikhet är ett sätt att fördela frihet. Och jag brukar tillägga: De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. Ja, jag vänder gärna på de resonemang som länge varit så självklara i vår tid och konstatera: Varje skattesänkning är en förlust för det gemensamma.
Frihet är både frihet från all oro som social otrygghet leder till – och frihet till att göra saker och ting.
Och jämlikheten? Också den är i själva verket en sprakande regnbåge över jorden.
