Ska vi då sörja Liberalerna, det gamla Folkpartiet (som till och med fick byta bort sitt namn för att andra tog över)?
De som kallade sig för liberaler var en gång i tiden progressiva. Stod upp mot medfödda privilegier och för allas lika värde. Frihet och rättvisa. Bland liberalernas stora framgångar i Sverige kan nämnas folkskola, rösträttskampen och motstånd mot nazismen. Socialliberalismen inom partiet insåg att det inte räckte med lika rättigheter om det inte också fanns lika möjligheter, vilket bland annat ledde till den stora LSS-reformen på 90-talet.
Vad finns kvar av den här liberalismen idag? Liberalernas tydligaste avtryck i skolan de senaste decennierna har varit ordning och reda, betyg, betyg, betyg och ett försvar av vinstdrivande företags rätt att driva skola. En skola som har lett till utsortering och ökade klyftor istället för att öppna dörrar för alla. Idag är din klassbakgrund den viktigaste faktorn för hur det ska gå i skolan. Det är verkligheten bakom Liberalernas tal om klassresor.
Liberalerna, som en gång i tiden stod upp för att börd och tillgångar inte skulle vara avgörande för vem som skulle ha tillgång till den politiska makten, står nu för en skattepolitik som gynnar höginkomsttagare och ökar klyftorna. Och vi vet att när de ekonomiska klyftorna ökar så ökar de rikas makt, även över politiken. När Jan Björklund går ut och säger definitivt nej till alla former av förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt slår han också mot demokratin. De priviligierade ska i det här fallet inte röras.
Liberalerna är stolta över sitt anti-nazistiska arv. Torgny Segerstedt, huvudredaktör på Göteborgs handels- och sjöfartstidning och en av de viktigaste rösterna mot Nazityskland under kriget, lyfts fram som en liberal hjälte på Liberalernas egen webbsida. Och ja, Jan Björklund lyckades hålla fast vid sitt motstånd mot att ge Sverigedemokraterna något inflytande. Men han har inte hela partiet med sig. Han har kritiserats öppet för att inte släppa fram en M och KD-regering. Och många av kritikerna är samma personer som nu nämns som Björklunds efterträdare. Mats Persson, Johan Persson och Nyamko Sabuni till exempel. Så hur står det egentligen till med det fascistiska motståndet? Går makten före viljan att stoppa SD?
Åren med Alliansen och de kompromisser som ett sådant samarbete kräver har förstås satt sina spår. Partiet som kallar sig feministiskt har till exempel tvingats att leva med reformer som Kristdemokraternas vårdnadsbidrag trots att de egentligen säger sig vilja ha en kvoterad föräldraförsäkring. Och andra partier i Alliansen har tagit stora bitar av den liberala kakan. Moderaterna under Fredrik Reinfeldt och kanske framför allt Centerpartiet. Annie Lööf missar aldrig ett tillfälle att påpeka att Centerpartiet är ett liberalt parti och trots att Jan Björklund ofta talar om sin mammas erfarenheter av att fly från nazisterna i Norge så är det framför allt Lööf som har uppfattats som SD:s tuffaste motståndare inom borgerligheten.
Det är trångt i politiken. Gränser suddas ut. Men Liberalerna kan inte skylla hela sin tillbakagång på andra. När liberalism, som i frihet och rättvisa, förvandlas till marknadsliberalism, som frihet för kapitalet framför individen, så finns det andra partier att rösta på. Andra partier som också har lyckats framstå som lite mer moderna.
Så tillbaka till frågan om vi ska sörja Liberalerna? De rikas parti. Ja, det kan vi göra. För Liberalernas har inte vandrat ensamma på vägen högerut. Socialdemokraterna går i Liberalernas upptrampade fotspår. Socialdemokrater kan visserligen tänka sig ett förbud för vinster i välfärden till exempel (vilket de inte kommer att driva nu på grund av januariavtalet) men det är få socialdemokrater som helt och hållet säger nej till privata inslag i välfärden nu för tiden. Inte heller Socialdemokraterna pratar om att återinföra arvs- och gåvoskatt. Eller att välfärden kanske måste omfatta nya områden av våra liv, så som LSS en gång gjorde. Det blir så tomt till vänster. Om Liberalerna, det gamla Folkpartiet, hade stått kvar till vänster inom högern hade vi kanske haft en annan utveckling de senaste decennierna. Om det hade funnit fler alternativ.
