Hur ett samhälle behandlar sina barn är ett lackmustest på dess förmåga att ge trygghet och frihet för alla. Ingen väljer sina föräldrar, vart man råkar födas eller med vilka förutsättningar. Varje barn som föds i världen skulle kunna vara ditt, eller omvänt: ditt barn skulle kunna ha fötts var som helst i världen och fått helt andra förutsättningar än det har idag. Därför är alla barn allas ansvar. Det är vuxenvärldens ansvar att visa varje barn respekt för sin individ och att ge det ekonomisk och social trygghet samt möjlighet till en utvecklande och rolig barndom. Och vuxenvärlden sviker.  

I början av året införde Italien en lag om att bara biologiska föräldrar ska kunna registreras på ett barns födelseattest. Lagen hade tydligt udden riktad mot barn till lesbiska par. De barnen ska bara ha rätt till en juridisk förälder. 

Efter valet i höstas tillträdde den nya premiärministern Giorgia Meloni på en tydligt konservativ och moralistisk agenda. Hennes parti Italiens bröder är relativt nytt men har rötter i det parti som nyfascisterna startade efter andra världskriget. De har till och med samma partisymbol, den fascistiska facklan i italienska flaggans färger. För övrigt en symbol som Sverigedemokraterna hade innan blåsippan, men då i blågult. 

Lagen om att hindra barn till lesbiska att få båda sina föräldrar registrerade trädde i kraft i januari. Lagen öppnar dessutom upp för att retroaktivt ta bort föräldrar ur redan befintliga födelseattester. Och det sker. Mammor plockas alltså bort från sina barns födelseattester. 

När livet rullar på är vi få som tänker på vad det innebär att vara juridisk vårdnadshavare. Det är ju föräldern som är det sociala bandet. Bandet av kärlek till sitt barn. Men oj, vad det spelar roll. För de italienska barn som nu drabbas innebär det exempelvis att en av deras mammor inte längre får hämta på skola eller förskola utan den andre förälderns medgivande. Det betyder också att bara en förälder har rätt att åka med till sjukhus, hämta ut medicin, skriva under frånvarolappar osv. Vid en separation förlorar barnet helt juridiska rättigheter till sin ena förälder. Kort sagt: staten lagstiftar bort en förälder. Dessutom signalerar samhället till barnet att dess familj är fel – illegitim.

Det är inget annat än ett enormt svek mot barnen.

Men det är ingen isolerad händelse. Barnperspektivet går kräftgång runt om i den del av världen som präglats av demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. En allt hårdare höger slår allt hårdare mot barn.

I Sverige har vi under ett års tid haft en debatt om vem som får läsa sagor på bibliotek. Politiker från det största partiet i regeringsunderlaget har sexualiserat och piskat upp hat och hot mot något som barn gillar – sagotanter som glittrar, sprakar och tar barns tankar om vem man få vara på allvar. Samtidigt ägnar sig regeringen åt att moralisera över skärmtid, behandla barn som hamnar i brottslighet på samma vis som yrkeskriminella och medvetet öka barnfattigdomen. En moralism och negativ barnsyn som inte är det samma som att frånta barn en av sina mammor, men som ligger på samma skala.

Precis just nu omvärderar omvärlden sin syn på Sverige. Den negativa Sverigebild som sprids, med god hjälp av den radikala högern, är både genant och skadlig för landet. Men i skuggan av det förändras också den positiva barnsyn som präglat vårt land. Vi var först med att ratificera barnkonventionen och först med att förbjuda barnaga. Vi gav världen Astrid Lindgren, som revolutionerade barnkulturen och synen på barn som egna individer, inte bara små människor som skulle fostras. Vi var ett föredöme för barns rättigheter. Idag går utvecklingen i motsatt riktning.

Lackmuspapperet för hur vi behandlar våra barn lyser rött. Inte bara för vuxenvärldens oförmåga att fatta nödvändiga beslut för jämlikhet och barnvänlighet, utan just för att det fattas beslut – dåliga beslut. Den demokratiska högern kapitulerar på område efter område och den radikala högers barnfientlighet får fritt spelrum.