Så här sa han i ett avsnitt i sitt tal:
”De kriminella gängens inhemska terror måste mötas med den fulla kraften i demokratins terrorlagstiftning.”
Och jag tänkte, som jag gjort många gånger inför hans ordval: Får ordet terror användas hur som helst? Menar Ulf Kristersson på fullt allvar att de tonåringar som skjuter ihjäl varandra på gatorna i Sverige bör likställas med de terrorhot som kommer från jihadister och högerextrema rörelser? Menar han att de kriminella gängen har en politisk agenda med syfte att störta den svenska demokratin?
Jo, jag är medveten om att det än idag inte finns någon allmänt accepterad definition av vad terrorism är. FN har ingen. Folkrättsexperter ser svårigheterna med en entydig definition eftersom våldshandlingar kan anses legitima om de syftar till att störta en repressiv diktatur så länge inte civila är målet.
Men att betrakta mordet på rapartisten Einár eller någon av de många andra unga människor som dödats i förorterna som terrorhandlingar är definitivt att missbruka språket. Det är inte ett vuxet språkbruk.
De ungdomar som SVT:s Diamant Salihu skildrar i sina reportage har jag väldigt svårt att förknippa med någon politisk terroragenda överhuvudtaget. Det är unga människor som fallit ur alla normala mänskliga gemenskaper och bara har ett mål för ögonen: Status och snabba cash – inte byte av politisk regim.
Jag är förvånad över att fler inte reagerar starkare på det språkbruk som Moderaterna ett bra tag nu använt när de talar om brottsbekämpningen.
Jag hör ekon av det svenska högerpartiets långa och i så många stycken bedrövliga historia när Ulf Kristersson talar. Jag läser gamla manifest och partiprogram signerade Högerpartiet. Till exempel manifestet ”Till Sveriges folk” inför det så kallade kosackvalet 1928:
”Valet i höst kan gälla den borgerliga samhällsordningens bestånd. Till dess värn kallar nu högerpartiet allt Sveriges folk. Splittringen bland de borgerliga partierna samt försumligheten och likgiltigheten bland deras väljare att fullgöra sin plikt vid valurnorna ha redan skänkt den socialdemokratiska politiken stora framgångar. Sveriges höger riktar en enträgen vädjan till alla röstberättigade män och kvinnor att vid det förestående valet enigt samla sig kring ett borgerligt program, som främst innefattar följande uppgifter: Hävdandet av lagens och samhällets auktoritet gentemot främmande och inhemska omstörtningselement.”
Listan fortsätter med krav på skattesänkningar och exempelvis ”skattebetalningens fullgörande som rösträttsvillkor”. Men det är det där ordet ”omstörtningselement” som fastnar.
De som stred hårdast för programmet och säkerligen gillade ordet ”omstörtningselement” var antagligen Sveriges nationella förbund (SNF), som länge fungerade som ett fristående ungdomsförbund till Högerpartiet och med tiden blev pronazistiskt.
Nej, jag ska inte anklaga Kristersson för att leda ett parti med nazistiska rötter, det vore fel.
Högerpartiet ville rätt snart inte ha med SNU att göra; den dåvarande högerledaren Arvid Lindman tog tydligt ställning för parlamentarism och mot svensk extremhöger.
Men det jag vill säga är att det i det svenska Högerpartiets, numera Moderata samlingspartiets, historia finns ett arv som de senaste åren flutit upp till ytan: Skräcken för att den borgerliga ordningen ska falla samman.
Förr i tiden var arbetarrörelse och kommunism hotet, nu är det gängkriminella.
Och när en dödlig skjutning inträffar i självaste Hammarby Sjöstad rycker den skräcken närmare än när unga människor dödas i slitna förorter. Terrorn står för dörren. Omstörtningselementen har anlänt. Terrorlagar är nödvändiga.
Ännu långt in på 50-talet antar Högerpartiet principtexter som låter väldigt mycket som SD:s program idag:
”Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.”
Det där är från 1956.
Moderaterna kallar sig liberalkonservativa och det är naturligtvis en rimlig beteckning på partiet idag. Men den konservativa ådran, som så lätt kan slå över i panisk skräck för omstörtande element och oro för den borgerliga ordningens kollaps, finns där. I programmet från stämman ekar också den klassiska konservatismens djupt pessimistiska människosyn vidare:
”Det svenska straffrättssystemet bygger på grundtanken att straff i grunden är något ont som borde minimeras. Men brott kan inte avskaffas genom sociala reformer.”
När den där oerhört pessimistiska tanken, att brott inte kan bekämpas med reformer, framfördes av en partiledare som ofta log och skrattade kändes det till slut absurdistiskt.
En isvind från högerns fornstora dagar blåste genom mig.
