BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag pratade i veckan med Jen Senko, en dokumentärfilmare som granskat krafterna bakom Fox News, då hennes pappa gått från att vara en öppensinnad demokrat till att bli en hatisk och arg högerman, efter att han började titta på kanalen.

Hennes film tar sin början på 60-talet och följer den amerikanska högerns strategier för att få mer medieexponering. En del i strategin var att skapa misstro mot traditionell media och att ersätta medias sanningsanspråk med ett anspråk på balans. Om en åsikt finns måste den ges plats, annars är det censur. På så sätt kunde klimatförnekare ges tv-tid, för att så att säga visa den andra sidan av myntet, trots att de har hela vetenskapen emot sig.

Fox News och andra högermedier etablerade sig som sanningssägare i en tid där media inte går att lita på. Även om vi inte har något som liknar Fox News i storlek så ser vi en liknande utveckling här och som en följd riskerar parallella verkligheter uppstå, beroende på vilka typer av informationskällor man använder.

Var ställer man sig som mediekritiker i detta skyttegravskrig? Fejknyheter bemöts bäst med klassisk mediekritik och oberoende granskning. Vem står bakom budskapet, vem betalar, vad är fakta och vad är åsikt, vad utelämnas ur historien, vilka kommer inte till tals? Men istället har det uppstått förvirring. Måste vi erbjuda lögnarna och rasisterna plats? Måste vi debattera deras påhitt? Vem ska egentligen ”få” säga vad och på vilken plattform?

Det sägs att vi lever i en postsanningsera. Ordet i sig antyder att vi alltså fram tills denna postsanningsera tog sin början har levt i en sanningsera. Har vi det? Sant är att informationssamhället är mer komplext än någonsin.

Men den där sanningseran, när var i så fall den? Var den när Irak invaderades med hänvisning till påhittade massförstörelsevapen? Kanske är det vi nu upplever inte så mycket ett brott mot en tidigare period där sanningen hölls högt, utan ett naturligt resultat av att den enda vägens politik, som dominerat väst, där vi uppmanats att lita på teknokraterna?

Vissa vedertagna ”sanningars” kollaps är bara att applådera. Bland de mest faktaresistenta är ju de marknadsfundamentalister vars ideologi präglat västvärlden de senaste säg 30 åren. Att de saknas empiri för deras idéer har de ju aldrig brytt sig om. Inte heller att det dessutom funnits forskning som bevisat motsatsen till vad de hävdar.

Oavsett vad vi kallar det nya informationssamhället – där mycket är nytt, medan annat är likadant – är bildning, granskning och kritik hörnstenar att luta sig mot och sprida i breda folklager.

För samtidigt som propagandister och demagoger har fått nya verktyg att sprida lögner, så har vi fått större möjligheter faktagranska och slå hål på dem.

Men faktagranskning räcker inte hela vägen. På den journalistiska planhalvan räcker det långt. Men på den politiska? Där är det viktigt med mothistorier. Precis som att utspelen om att
”media mörkar”, inte bara kan bemötas med att ställa sig i givakt för
traditionell media och hävda att allt de gör är bra, kan inte populistisk högerpropaganda om ett samhälle i förfall och systemkollaps bemötas med att ”allt är bra!”.

Precis som vi i dessa tider måste hålla liv i och utveckla mediekritiken så måste vi också formulera berättelser om samhället. Hur ser verkligheten ut och hur skulle vi vilja att den ser ut? Nyliberala godnattsagor om att i dag automatiskt är bättre än igår hjälper oss inte.

En del i motståndet är att behålla tron på att vi fortfarande kan både berätta och förstå komplexa historier.