Tanvir Mansur: Jag har sett hur starkt förtrycket från Israel är

Som när vi står där när palestinska barn är på väg till skolan – en icke-våldsmetod som kallas protective presence (skyddande närvaro). Det är som nattvandring. När vuxna människor nattvandrar i Sverige går troligtvis inte kriminella personer runt där. På samma sätt tenderar israeliska poliser, soldater och bosättare att använda mindre våld om andra observerar dem och dokumenterar vad de gör.

Vår egen insats som individer spelar egentligen inte stor roll, men att programmet har varit på plats i 22 år – det är det som gör skillnad. Varje följeslagare är en länk i en väldigt lång kedja av skyddande närvaro. Det kommer alltid att finnas ögon som ser vad som händer.

Så vi står i beduinbyar och palestinska jordbrukssamhällen, där israeliska bosättares trakasserier och attacker är så grova att familjerna är livrädda och inte vågar gå och lägga sig. Vi vandrar med fåraherdar som vallar får, vi står vid vägspärrar längs den olagliga separationsmuren och är med i kyrkornas gudstjänster. 

Varje dag åker vi till olika platser på Västbanken. Bevittnar, skriver ner och visar solidaritet.

Enligt ett uttalande från Internationella domstolen i FN är Israels ockupation av Palestina olaglig. De israeliska bosättningarna på Västbanken likaså. Och den 708 kilometer långa muren – som förhindrar palestiniers rörlighet – är inte heller tillåten. Så är det utifrån Fjärde Genèvekonventionen, som enligt EU och FN ska gälla för Israel. FN-domstolen uppmuntrar även Israel att avsluta ockupationen och evakuera bosättarna.

Varje fredag när palestinska muslimer går för att be i Al Aqsa-moskén blir många stoppade av israelisk polis och militär. De blir ID-kontrollerade, kroppsvisiterade och ibland behandlade med våld. Samtidigt passerar civila israeler i Gamla stan med tunga automatvapen som hänger från halsen. Och den kristna minoriteten krymper, många lämnar landet för att ockupationen försvårar deras liv. På platsen där kristendomen föddes finns inte många kristna kvar.

Jag har sett hur starkt förtrycket från den israeliska staten är. Ockupationen tillåter inte palestinier att röra sig fritt, de kan fängslas utan anledning och många tvångsförflyttas. Palestinier behandlas som andra klassens medborgare. Men de har inte medborgarskap på Västbanken, för det finns ingen palestinsk stat. De har inte alls samma rättigheter som israeliska medborgare. Det är inte en demokrati, utan skillnaden mellan olika människors rättigheter är enligt Human rights watch och Amnesty international en form av apartheid. Det måste vara omöjligt att missa för den som är på plats.

Genom att vara på Västbanken förstår jag detaljerna i hur förtrycket ser ut. Det är i princip omöjligt för palestinier att få tillstånd att bygga på ockuperad mark. När som helst kan en familj i östra Jerusalem få en order om att deras hus ska rivas. Palestinierna kan överklaga, men det leder aldrig till nåt. Sedan ser de en bulldozer rulla in från horisonten med polisbilar bakom. Familjerna står och tittar på när deras egna hem slås sönder till spillror. De får också en räkning att betala – för det är inte gratis för kommunen att riva hus.

Jag kände till mycket av det här innan jag åkte hit, men det är svårt att ta in allt. Varje stadsdel och varje by är unik. När du träffar människor förstår du situationen på ett annat sätt. Varje familj har en historia och en egen situation.

Därför är det viktigt att bevittna. Att lyssna. Att engagera sig.

Trots att palestinier lever med ockupationen runt sig, så fortsätter deras liv. Barn måste gå i skolan, vuxna går till jobbet och det är ofta någon som gifter sig och det planeras bröllop.

Men ockupationen gör livet nästintill omöjligt att leva. Så är det i östra Jerusalem, i Jordandalen, Masafer Yatta och andra delar av Västbanken. 

Jag har svårt att se det som något annat än en långsam etnisk rensning av palestinier. Den senaste tiden har det eskalerat, med hundratals vägspärrar på Västbanken och urskillningslösa bombningar i de nordliga flyktinglägrena i Tulkarm, Jenin och Nur Shams.

Vi har ett ansvar att lyssna på deras historier. Och att berätta vidare.

Jag skriver dagbok, blogginlägg och filmar. Jag vill visa att det finns en annan sida av Palestina än den som svenskar känner till. Jag håller en workshop i improvisationsteater för barn i östra Jerusalem. Jag hamnar på bjudning hemma hos en pastor i Betlehem, där jag är den enda personen som inte är präst eller teolog. Jag planterar träd i Walaja med den israeliska organisationen Rabbis for human rights. De har köpt tusen oliv- och fruktträd till palestinska jordbrukare på olika platser på Västbanken.

Det är en av många organisationer som visar solidaritet med palestinier. Nu finns nästan inga internationella organisationer kvar på Västbanken – många evakuerades efter den 7 oktober 2023. Några israeliska fredsaktivister är ute och försöker stötta palestiniernas kamp för mänskliga rättigheter. Men det ser mörkt ut.

Det finns många sätt att engagera sig. Jag tycker att fler pilgrimer och turister ska åka till östra Jerusalem och resa runt på Västbanken, om det känns säkert. Besök de heliga platserna för kristna, judar och muslimer, oavsett om du är troende eller inte. Om du har privilegiet att släppas in i Israel, så är det värdefullt att bevittna. Och lyssna på människor som bor där. Jerusalem är nästan tomt på turister, och Gamla stan (där de heligaste platserna finns) har drabbats hårt av det. Men ändå kommer det turister som besöker Gravkyrkan, där Jesus korsfästes. De är bara inte lika många som förut. Det är också viktigt att ta del av palestinsk kultur, mat och se människor som annars brukar avhumaniseras. Som inte erkänns som ett folk.

Tyvärr ska Sida sluta finansiera Följeslagarprogrammet och Sverige kommer alltså inte kunna vara en del av det. Regeringen vill prioritera om i biståndet. Det innebär att den skyddande närvaron som programmet har gett kommer att minska. Det blir ännu färre ögon som ser förtrycket på marken.

Nu är jag tillbaka i Sverige. Det har varit svårt att bearbeta allt jag har sett och upplevt. Framför allt saknar jag mina vänner – både de jag var volontär med och de palestinier och israeler som jag har lärt känna. Jag ska försöka anpassa mig till att inte se tungt beväpnade soldater och bosättare varje dag, det är konstigt för mig att vara i Stockholm. Det känns också som att ingen bryr sig.

Jag ser fram emot att skriva mer om mina erfarenheter och att försöka få fler att lyssna.