”Gazaremsans två miljoner invånare att tvingas uppleva misär på en helt ny nivå. Hamas har kalkylerat med det, att alla palestinier riskeras drabbas av kollektiv bestraffning, både militär och ekonomisk. Konsekvenserna kommer att bli oerhörda.”
Så blev det.
Kriget som följde är hämndlystet.
Kriget passerade gränsen som skiljer mellan försvar och förövare.
Om detta har Dagens ETC rapporterat under ett långt, smärtsamt år.
Om hur Benjamin Netanyahus regering, byggd på högerextremister som avskyr palestinier, förvandlat Gaza till en kyrkogård, till ett moraliskt förfall.
Vi har rapporterat om hur konflikten blivit svensk inrikespolitik, om hur alla nyanser sjunkit ned i ett träsk av simpel positionering, av antisemitism och islamofobi.
En rasistisk puls som svept över världen.
Vi har rapporterat om mediernas slagsida, om fredsrörelsens flackande låga, om vad som händer psykologiskt med den människa som tvingas samla ihop sin söndersprängda släkting i ett lakan, om hur det är att be för sitt liv i ett skyddsrum som Hamas försöker penetrera, om ockupationens djupa trauma.
Fler än 800 artiklar.
Reportage, intervjuer, essäer, granskningar, kommentarer, ledare.
Vad berättar vi nu?
Med det här dedikerade numret?
Jag läser om ett Tyskland som slits mellan sin egen undergångshistoria och sin postnazistiska tro på folkrätt.
Jag läser om Sveriges totala förkastande av samma folkrätt.
Men framför allt blir detta, inser jag, en djupt oroande berättelse om ett Israel som drabbats av Israel, i betydelsen att högerkrafter blivit alltmer dominanta vad gäller att underkänna andra tolkningar än att Israel är ett pågående kolonialt projekt som kräver palestiniernas underordning och aldrig kan acceptera samexistens förutsättning, det vill säga fullvärdiga rättigheter åt alla och envar.
Det är en berättelse om stöld och kränkningar. Om att undertrycka medborgares opposition. Och, till sist, om att undergräva sin egen existens genom eskalerande blodbad.
Terrordådet den 7 oktober ska för evigt finnas i våra medvetanden. Glömska är inte ett alternativ. Det är dessutom pågående terror, Hamas håller fortfarande gisslan. Ingenting som Israel gjort förändrar eller förminskar detta.
Men ja, Israel förgiftar Israel.
En sjuk politik sprider sig, orsakar extrem polarisering.
Läs vad författaren Etgar Keret skriver, hör hans desperation.
Den som sviker där, sviker samtidigt Israel, sviker definitivt palestinierna.
Läs vad historiken Avi Shlaim säger:
”Det här är väldigt farliga och mörka tider.”
Han varnar på fullaste allvar för inbördeskrig. Han tror inte på en tvåstatslösning längre. Istället:
”Det är den enda demokratiska lösningen. En enda stat, mellan floden och havet, med jämlika rättigheter för alla medborgare oavsett deras religion och etnicitet.”
Jag hör det från allt fler progressiva i Israel.
Jag läser intervjun med Steven Friedman, den borde vara obligatoriskt för hela det svenska kommentariatet som navelskådat och sökt enklaste poängerna oavsett om tio, hundra, tusen eller tiotusen av Gazas barn försvunnit under rykande ruiner. Han säger:
”Att fördöma de israeliska sionisternas rasism och förtryck av palestinier betyder inte att man är emot israeler. Men idag har vi tyvärr ett läge där den som kritiserar vitas rasism mot svarta kallas antivit rasist, och den som ifrågasätter Israels rasism mot palestinier kallas antisemit.”
Idag sörjer jag med Israel för den oerhörda förlust som nationen upplevt. Nationen som i befolkningen, inte som i vedergällningens allt mer perversa uttryck, inte som i dess cyniska och ansvarslösa regering.
Regeringen måste tvärtom kritiseras.
Politiken.
För den som sviker där, sviker samtidigt Israel, sviker definitivt palestinierna, sviker tanken på att försoning och fred någon dag ändå är möjligt att uppnå.
Israel håller på att förlora sig självt.
