Israelers och palestiniers liv är inte ett spel

Nyligen besökte den israelisk-palestinska gräsrotsorganisationen Standing Together Sverige för att berätta om sitt arbete.

För tio år sedan möttes talespersonerna Alon-Lee Green och Rula Daood på en demonstration i Tel Aviv. Då hade kriget i Gaza 2014 ägt rum och perioden efter var präglad av enormt våld. Många palestinier och israeliska judar kände att det var nog och gick ut på gatorna för att mana till fred, ett slut på våldet och ockupationen.

Rula Daood är palestinier och israelisk medborgare. Hennes farmor var en av hundratusentals palestinier som tvingades fly 1948 i samband med staten Israels bildande. Rula har både arbetat och studerat i Israel, men har ständigt stött på rasism där hon behandlats som andra klassens medborgare. En behandling hon inte accepterar.

Israelen Alon-Lee fick upp ögonen för organisering när han arbetade på ett kafé. Han och de andra arbetskamraterna tröttnade på att cheferna på kafékedjan körde med personalen och lurade dem på lönen. Alon-Lee organiserade sig tillsammans med de andra och bildade Israels första fackförening i restaurangbranschen.

Men det som var speciellt var att personalen som gick ihop på arbetsplatsen var både palestinier och israeler. Erfarenheten fick Alon-Lee att inse att judar och palestinier är starka tillsammans när de kämpar för ömsesidiga intressen.

Så föddes idén till Standing Together. I dag är fredsorganisationen den största i Israel i sitt slag.

Organisationen är lika mån om att få hem israeliska gisslan i Gaza som att stoppa kriget. För dem är varje liv lika mycket värt. De kämpar för fred, en självständig palestinsk stat och jämlika villkor mellan israeler och palestinier.

När jag får chansen att träffa Alon-Lee Green och Rula Daood passar jag på att fråga hur vi i Sverige kan hjälpa dem att uppnå målen. Jag beskriver hur polariserat det har blivit här och att det alltmer kommit att handla om vem som säger rätt saker än om faktiska lösningar på marken.

Både Alon-Lee och Rula menar att den enda realistiska och önskvärda lösningen är den som inkluderar de sju miljoner israeliska judar och sju miljoner palestinier som idag bor mellan floden och havet.

Rula säger:

– Självklart vill vi ha ett fritt och självständigt Palestina, och ett slut på kontrollen av miljontals människors liv. Men vi måste förstå att de sakerna kan komma – och kommer att hända – när både israeler och palestinier känner trygghet och behandlas som jämlikar, så vi måste förstå vad människors behov handlar om.

Alon-Lee fyller i och säger att det finns gemensamma intressen och det gäller att hela tiden prata om dem:

– Man får inte missförstå oss och tro att vi är ett slags mellangrupp som inte väljer sida, vi är väldigt ideologiska och vi väljer sida. Den sida vi väljer är frihet för palestinier, fred för båda folken. Samtidigt måste vi erkänna den ojämlika maktbalansen. Vi är medvetna om att Hamas representerar en bråkdel, inte alla palestinier, men de representerar palestinier som lever under förtryck. Vi erkänner att IDF kontrollerar miljontals människors liv, så ser verkligheten ut, men vi försöker gå tillbaka till kärnintressena hos båda folken. Israeler vill inte skicka sina barn i krig, de vill inte leva under rädsla eller lägga resurser på vapen i stället för samhället. Vi förlorar också på den här situationen.

Alon-Lee Green skräder inte orden när han talar om den israeliska regeringen, som han kallar för fascistisk. Han säger att socialister i andra länder borde stötta en befolkning som lever under sådant styre:

– Folk måste utöka sin solidaritet, det handlar inte om att blunda för var makten ligger men det handlar om att se bredare på saken, förstå att en israelisk mamma inte vill skicka sina barn till krig. Ser du inte detta riskerar du att reducera frågan till plakatpolitik. Det blir bara en fotbollsmatch, men våra liv är inte ett spel.

Under samtalets gång återkommer båda till att de önskar att aktivister struntar i konflikter om exempelvis terminologi, och i stället fokuserar på lösningar för båda folken som bor i regionen.

Enligt Rula är problemet att utomstående gör misstaget att se på Israel-Palestina som en abstrakt massa. Hon utvecklar:

– Inom landet finns människor, samhällen, vänskapsband och familjer. Och, ja, du har orättvisor och förtryck, men du måste kunna skilja på regeringar, ledare och invånare. Varken Hamas eller den israeliska regeringen vill folks bästa. Innan den 7 oktober 2023 demonstrerade israelerna i två år mot sin regering. Det betyder att de inte är nöjda med sina ledare och än i dag demonstrerar massor av människor i Israel. Samma sak i Gaza. En undersökning innan den 7 oktober visade att Hamas inte hade stöd bland majoriteten av befolkningen.

Finns det problem med att vara pro-Israel eller pro-Palestina? undrar jag.

Rula Daood svarar att om man väljer sida finns det en underliggande dröm om att den andra sidan på något sätt ska försvinna, vilket är en dröm som inte har med verkligheten att göra. Hon avslutar med att säga:

– Jag kommer inte att flytta till något av de arabisktalande länderna för inget av dem är mitt hem. Och Alon-Lee kommer inte att flytta dit folk tror att han kommer ifrån. Vårt hem är här.