Som om kristendomen enbart skildrades utifrån anfallskrigen, korstågen mot de ”otrogna”, inkvisitionen – som gärna torterade ihjäl kristna som ansågs tro fel – häxbränningar, det ohyggliga 30-åriga kriget, Bartolomeinatten, sexskräcken inom kristendomen – som lett till oräkneliga sexövergrepp mot unga pojkar och flickor, begångna av just förkunnarna – kvinnoföraktet, som genomsyrat alla de kristna kyrkornas patriarker, de som alltid använt kristendomen till att upprätta makthierarkier, berika sig själva och starta krig och det på sin tid djupt korrupta påve- och kardinalsväldet.

Om man buntar ihop den kristna historien på detta sätt blir babblet om västerlandets ”kristna värden” helt obegripligt för en utomstående. Under hela denna tid har det alltid funnits vanliga, hyggliga människor, majoriteten, som istället tagit fasta på de revolutionerande sidorna av kristendomen: jämlikhet, barmhärtighet, kärleksbudskap. Men de har av makten lätt kunnat uppviglas till lynchmobb mot oliktänkande.

Jag har letat i äldre, västerländska tänkares berättelser om islam, sådana som respekterade den. Det gör inte jag, jag respekterar ingen tro, vare sig kristen, judisk, hinduisk eller islamsk, som går ut på att i namn av tron ta sig rätten att förgöra de andra eller utpeka dem som otrogna. Men det hindrar inte att islam, precis som kristendomen har många fina sidor att ta fasta på. Voltaire, toleransens filosof på 1700-talet skrev att vid slaget vid Fraustadt 1706 högg svenskarna ner 6 000 ryssar ”trots att de knäfallande bad om nåd, att jämföra med muslimer, som aldrig dödar en fiende som ber om nåd.”  Något som dagens försök till terrorkalifat, Isis, lämnat därhän. De muslimer, skriver historikern Arnold J Toynbee, som beväpnat sig med västerländska dödsmördarvapen har redan lämnat sin tros källa. De anammar det sämsta ur västerlandets våldskultur, samtidigt som de påstår sig bekämpa väst.

Arnold J Toynbee, vars brorsdotter Polly Toynbee idag är en uppburen kolumnist på brittiska The Guardian, hyllade i sin bok 1947 Kulturen inför domen islams totala avsaknad av adel och rasism: hudfärg, härkomst eller status spelar noll roll inom islam. Rasismen, ansåg Arnold J. Toynbee, skapades av imperialismen, av britternas önskan att rättfärdiga förtrycket i kolonierna, också inspirerade av Indiens skoningslösa kastsystem. Han kunde inte veta att vissa västerländska fascister skulle överge ”rastänkandet” och ersätta det med ”kulturella skillnader” som fasad eller att fundamentalister inom islam visserligen inte tänker rasistiskt, men istället upprättat en regim där de som utpekas som otrogna, också muslimer är lovliga slaktoffer.

Muslimer, skriver Voltaire, tar frikostigt emot flyktingar. De tog emot Spaniens fördrivna judar. ”Även landsflyktiga furstar får hos dem en fristad.” Om och om igen betonar Voltaire, liksom Arnold J Toynbee att ”anor räknas som intet” bland muslimer, att vara son till en bonde är ingen nackdel i karriären, något som inspirerade Voltaire i hans upplysningsfilosofi, som vände sig mot alla religioner och klasstänkandet. Och muslimer är i sin tro förpliktigade att ta hand om fattiga och utsatta, att ständigt dela med sig.

Jag vet inte den senaste siffran, men statistik brukar visa att mainstream-medier till 80–90 procent bara skriver om muslimer i samband med våld och brott. Att som migrant bli utfrusen, demoniserad och marginaliserad och samtidigt uppmanad att omedelbart integrera sig måste vara svåruthärdligt; att aldrig få bli bekräftad utifrån det genomhyggliga man dagligen uträttar, inspirerad av islams goda sidor.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det jag ständigt forskat i, att också ”mitt” samhälle och delar av min yrkeskår plötsligt skulle övergå till de främlingsfientligas och fascisternas tolkning av det som händer, allra minst Expressen, där jag en gång började skriva, eftersom Expressen 1944 hade startats som en protest mot fascismen. Vad mainstream-medierna nu ägnar sig åt är att demonisera flyktingar (muslimer), att beskriva dem som kriminella och en tung börda, att det är synd om Sverige, som tagit emot så många. Istället för att vara stolta och slå följe med och mobilisera all den generositet, som faktiskt präglat Sverige efter andra världskriget. Nu tycks många medier agera som det Storbritannien, som gav britterna alibi – rasism – för att suga ut kolonierna. Svårt sargade flyktingar begår brott, men 99,9 procent är hyggliga medmänniskor, som söker en fristad undan det syriska helvetet. Idén tycks vara att vi ska lämna jordens fördömda därhän, med gott samvete, eftersom några begår brott.

Voltaire var emot alla religioner, han ansåg att de av makten utnyttjas för att uppvigla undersåtar mot varandra, vilket inte hindrade att han apostroferade och tog lärdom av de olika religionernas vackra sidor. ”Krossa de skändliga”! I det är jag hans lärjunge. Både bibeln och koranen innehåller fasansfulla våldsuppmaningar, vid sidan av djupt mänsklig visdom och poesi. Maktmänniskor slår i allmänhet följe med våldet, vanliga människor med uppmaningen till barmhärtighet, om de inte uppviglas till motsatsen. Det var just det Voltaire ville råda bot på; religioners och kungamakters järngrepp över människan. Vad ska vi tänka om det som påstås vara världens mest sekulariserade land, Sverige, som tagit emot flest flyktingar, per capita, i hela västvärlden? Att Voltaire hade rätt? Att vi ”otrogna” förmår vara  de hyggligaste? Borde vi inte med stolthet ta fasta på det istället? En oblodig ”fransk” revolution?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.