Några veckor efter kalaset är det hiphop-fest igen, fast denna gång på Liseberg. På deras stora scen skulle kanske för första gången, enkom göteborgska hiphop-artister uppträda en helkväll. Liseberg förstod nog inte vilket historiskt och efterlängtat event som skulle äga rum. Om de hade fattat det så hade de nog varit mer omsorgsfulla i sin marknadsföring och i genomförandet av kvällen. Publiken var fulltalig, detta trots att många ungdomar inte hade råd med inträdet. De hängde utanför nöjesparken istället. När jag såg dem, tänkte jag att om Kulturkalaset hade haft vett nog att boka fler göteborgska rappare, så hade dessa ungdomar fått se sina idoler, eftersom kalaset är gratis. Hiphop-kvällen på Liseberg bevisade ju att det definitivt finns en publik som vill se lokala rappare. 

I Lördags öppnade Stadsmuseets utställning ”Musiklivet Göteborg 1955-2018”. Den måste ha varit efterlängtad, för kön utanför museet gick nästa ända bort till kasinot. Utställningen påminner en om hur musiken formar människoöden oavsett om man skapar eller bara lyssnar på den. Men den visar också hur stadens kulturarbetare och arrangörer svikit det lokala musiklivet de senaste åren. För det är en himla skillnad mellan att gå från det rum som handlar om 50- och 60-talets musik och de som berör de mer nutida musikgenrerna. I den inte lika omfattande dokumentationen av den nutida musiken kan man tydligt se, att stödet från stadens kultur och nöjesetablissemang minskar ju närmare vi kommer vår egen tid. Vilket inte förvånar mig. 

Staden har sedan ett bra tag med Göteborg&Co i spetsen haft som mål att få hit turister. En mentalitet som präglar allt och alla som rör sig inom kultur, media och nöjesbranschen i vår stad. Framförallt har det gjort att de som bestämmer vad som ska dokumenteras och bokas, är folk som antigen inte kan tillräckligt mycket om den lokala musiken eller helt enkelt skiter i den för att de bara vill få turisternas visakort till stadens nöjesstråk. 

Det ska sägas att det inte bara var den göteborgska hiphopen som lyste med sin frånvaro på Götaplatsen under Kulturkalaset. Även andra musikgenrer drabbades. Under kalasets sex dagar var de enda göteborgarna som uppträdde där Hardcore Superstar, Timo Räisänen, Göteborgs symfoniker och Operan samt Allyawan då, som ingick i det stockholmska Redline Recordings lineup. Nu säger jag inte att man ska sluta boka artister från Stockholm. Tvärtom, för en tonåring är det ju riktigt fett att få se Linda Pira gratis under sina sista sommarlovsdagar. Det enda jag menar är att man ska inventera det göteborgska musikutbudet innan man bokar och ge dem möjligheten att köra på de större scenerna. Sedan kan det ju vara bra om man inte lägger alla akter från en viss musikgenre på samma kväll. Och det här är några råd alla göteborgska arrangörer borde ta till sig, inte bara kalaset. Det är därför jag skriver denna ledare mitt i vintern, frågan är aktuell året runt. 

Stadens musikliv behöver uppmärksammas och få ekonomisk support på hemmaplan, för att kunna fortsätta växa och utvecklas. En göteborgsk musikartist ska liksom inte behöva skapa sig ett namn i Stockholm, för att få erkännande av sin hemstads arrangörer. Framförallt behöver vi fler episka kvällar såsom den på Liseberg där ungdomarna får se sina lokala musikhjältar, för i slutet av dagen så är det dessa som kommer bli materialet till framtida utställningar om musiklivet i Göteborg.