I dag påbörjar 62 procent av andra generationens invandrarkvinnor högskolestudier. Bland unga kvinnor som själva invandrat för mer än sex år sedan är det om 57 procent. Det är numera fler än kvinnor med två svenskfödda föräldrar, vilka tidigare varit universitetens och högskolornas största enskilda grupp. Trenden har varit på väg hit länge, och faktum är att en familjs klassresa nästan alltid gått genom dess kvinnor, oavsett varifrån i världen man kommer.

Arbetarkvinnor i Sverige pluggade vidare så mycket de kunde samma sekund som de fick tillgång till universiteten. Att killar har det något svårare med skolan blev sant så fort det fanns kvinnor att jämföra med, det är inte ett nytt fenomen.

Samtidigt tvingas studenterna med invandrarbakgrund slåss mot dubbla måttstockar och en samhällssyn där de inte kan göra rätt. När SCB:s nya statistik blev offentlig gick programledare på SD-anknutna Riks ut och deklarerade att dessa kvinnor nu hotar svenska kvinnors jobb. Tidigare kallades de istället analfabeter och obildbara barnmaskiner.

Svd-skribenten Paulina Neuding har varnat för att de duktiga högutbildade invandrarkvinnorna kan leda till infiltration från klaner och gäng på svenska myndigheter.

Hur de än gör, kvinnor som män, utmålas invandrarna som ett pågående hot. De berövas sin individualitet och representerar ständigt en stor, oformlig klump. Var de än kommer ifrån, vilka familjer de än lever i.

Och aldrig har den rasismen blivit lika tydlig som när debatten handlar om de utbildade kvinnorna.