Flinck beskriver hur kostnaderna skenar. En timmes tolkning kunde resultera i tre timmars kostnad på grund av reseersättning, påstår hon.

Jag vet inte om Anna Flinck eller Fokus reporter Henrik Sjögren någonsin haft ett samtal med en kontakttolk, men jag har under ett decennium haft otaliga, och jag vet att deras arbetsvillkor är bland de uslaste som går att finna i detta land. Jag vet också att de genom sina erfarenheter av mötet mellan myndigheter och klienter har mycket att lära oss. De har sett hur språkliga missförstånd lett till att småföretagare åtalas för ekonomisk brottslighet. De har sett hur kulturella missförstånd leder till att brukare inte har inflytande över sina liv. De har sett hur patienter har fått fel vård i åratal – för att sjukvården inte ville använda tolk.

Det finns dock myndigheter och tjänstemän som agerar utifrån den flerspråkiga verklighet vi befinner oss i. 2019 släppte Region Skåne en rapport som visade att allvarliga feldiagnoser skedde vid demensutredningar av utrikesfödda. Idag sker färre misstag, eftersom vården utbildar både tolkar och vårdpersonal i att göra tolkade utredningar.

En sak som kan hända vid kognitiv sjukdom är att man tappar svenskan och börjar tala på sitt modersmål. Skyll dig själv, blir SD:s svar. Partiet fick som bekant in dessa rader i Tidöavtalet: ”Rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas. Utgångspunkten ska vara att den enskilde i första hand ska betala för tolktjänster.”

Sedan dess har högermedia agerat stödartilleri. Tolkkostnaderna ”skenar” eftersom vi ställer för låga krav på invandrare att lära sig svenska, gissar Fokus-reportern. Säkerhetsexperten Anna Flink flikar in sin hobbyanalys: ”Vi gör människor helt handlingsförlamade. Det finns ingen förväntan på att de ska lyckas när vi ständigt erbjuder tolkstöd utan att kräva att de lär sig svenska.”

Fokus reporter låter sedan påskina att även en färsk rapport från Näringslivets forskningsinstitut Ratio visar att kravlösheten är problemet. Men mot slutet av artikeln, som är dubbelt så lång som denna text, säger rapportförfattaren i förbifarten något häpnadsväckande: ”Strängare språkkrav för människor kommer inte leda någonstans”. Orsaken är, menar hon, att de som har svårast att lära sig svenska är de som kommer hit med låg eller ingen utbildning. Vad de behöver är en bättre, mer innovativ, SFI-utbildning.

Ett förslag som rapporten lyfter fram är modersmålsbaserad SFI. Det tas dock inte upp i Fokus artikel, och det är synd. Det är nämligen nyckeln till att fler skulle lära sig bättre svenska, om vi ska tro de senaste decenniernas forskning. ”För att lära sig krävs att man förstår”, som SFI-deltagare själva förklarar i en studie över sådan undervisning på Hyllie Park folkhögskola.

”Modersmålsstödet bör finnas i alla moment” skriver sociologen Andreas Kjörling i juni-numret av SFI-tidningen. För att det ska fungera krävs att det prioriteras av skolan – och så behövs pengar. ”Därmed inte sagt att en modersmålsbaserad undervisning per automatik innebär en högre kostnad då även kvaliteten på undervisningen höjs och därmed elevernas förutsättning för inlärning.”

Därmed ökar även elevernas chans att få ett jobb – liksom friheten att byta jobb. Viktigast av allt: Eleverna får ökade möjligheter att delta och medverka i samhället. En nationell satsning på detta skulle sannolikt innebära en vinst i kronor och ören för samhället i stort. Precis som att en bättre fungerande flerspråkig vård skulle ge ökad patientsäkerhet – och därmed spara på vårdens resurser.

Men när det kommer till SFI och tolkning verkar det inte handla om pengar. I bästa fall handlar det om ointresse och okunskap. I värsta fall är det precis så här majoriteten av våra politiker vill ha det: En grupp människor hålls utanför samhället, för de är mer värda som slagträn.