Jag började blogga våren 2001. Innan två flygplan flög in i två skyskrapor i New York och förändrade världen. Innan en jordbävning i ett hav skapade en våg som sköljde över allt levande längs den sydostasiatiska kusten. Innan någon hade Gmail.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Bloggar kallades för dagbok på nätet och hatkommentarer kallades för flames. Under åren på Internet har jag stött på ett antal hatiska drev, för att uttrycka sig milt, men ändå var jag inte beredd på sommaren 2016.
Antagligen har denna sommar inte varit annorlunda än någon annan. Kanske har jag bara nått min gräns av hur många arga Twitterdrev, anonymt kvinnohat och skränande rasister en person klarar.
En medarbetare på Brottsförebyggande rådet (Brå) gjorde i början av augusti ett uttalande i media som misshagade rasister och högerextrema. Hon hängdes snabbt ut som någon sorts extremistisk vänsterinfiltratör av ett Twitterdrev som även så småningom drog in vanliga ledarskribenter och krönikörer. Som alla drev hade den en liten kärna av rimlighet, vilket snabbt försvann i ett universum av orimlighet, hat, felaktigheter och konspirationsteorier. Drevets intensitet sände kalla kårar längs med ryggen på alla som med jämna mellanrum säger saker som förargar samma grupper av människor.
När en nyinspelning av filmen Ghostbusters där de manliga huvudrollerna spelades av kvinnor släpptes i sommar blev hatstormen mot filmen och en av filmens skådespelare, Leslie Jones, så starkt att hon till slut fick lämna Twitter.
En man skrev i sommar på twitter om hur hans son blivit ledsen när han hört att barn i krig inte får återförenas med sina familjer längre i och med Sveriges nya asylpolitik. Högerdebattören Thomas Gür skrev ett minst sagt nedlåtande inlägg om detta på sin Facebook varpå det följde ett hånfullt Twitterdrev mot pappan som var det mest motbjudande jag sett. Och jag har skrivit om feministiska frågor på Politism i tre år. Jag vet hur högerhån ser ut.
Svenska kyrkan har haft en hektisk sommar och sällan har någon förtjänat löneökning mer än de som driver deras Twitterkonto. Det har varit debatt om islamistiska mord och kors men i verkligheten började det högerextrema drevet mot Svenska kyrkan långt tidigare, när de just när debatten var som hetast bestämde sig för att rakryggat stå upp mot rasism och för människor på flykt. Som ateist är jag imponerad. Många som säger sig vara kristna har dock tydligen tagit illa upp.
En kvinnlig twittrare som i sommar drev Sveriges officiella Twitterkonto en vecka fick hundratals och åter hundratals hatiska kommentarer efter att hon skrivit om feministiska frågor på kontot. I ett blogginlägg beskrev hon efteråt sexismen och rasismen hon blev bemött med.
”Jag var Sweden för en vecka och blev golvad av det hat, kvinnoförakt och rasism som så fruktansvärt många bär på. Det var fint med den uppmuntran jag fick från följare som höll med mig, lärde sig mycket eller gillade det jag hade att säga, men tyvärr så drunknade de i mängden troll och hat. Till slut handlade det bara om att stå ut tiden ut, det hade jag inte väntat mig när jag började veckan.”
En undersökning som Sveriges Radio och mediehusens branschorganisation TU gjorde i sommar visade att 33 procent av journalister har utsatts för trakasserier och/eller hot det senaste året. Majoriteten av hoten kommer från män. Privatpersoner står för de flesta hoten, därefter följer högerextrema grupper.
I somras publicerades tidskriften Time en artikel med rubriken “Hur troll förstör internet.” I artikeln beskrivs “alt right” – en reaktionär internetrörelse vars anhängare ger sig in i alla diskussioner om feminism, invandring och islam och i princip skriker sönder dem med ofta felaktiga eller irrelevanta argument om att allt ont i världen kommer från feminister och muslimer och Anita Sarkeesian.
Jag läste artikeln och tänkte på hur allt hänger ihop. Att det går en röd tråd mellan ”alt right” och hatdrevet mot kvinnor som kritiserar spel som man såg i Gamergate och innan det hatdrevet mot kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt och innan det hatdrevet mot Monica Lewinsky.
Allt hänger ihop.
Den här texten handlar om sommaren 2016 men ingenting av det jag beskrivit påbörjades sommaren 2016. Jag tänker att vi måste försöka komma ihåg det, att det inte är internet som är problemet utan den röda tråden. Att det är den vi måste diskutera.
Och vad gäller min egen känsla att internet spårade ur sommaren 2016, så får jag hantera det som man alltid gör när den man älskar gör en besviken. Man får sätta på lite Robbie Williams cirka 2002, kontemplera sin tillfälliga plats i universum och lära sig att åter älska detta vilda, vackra, ständigt fascinerande, ständigt irriterande, bokstavligt förtrollande monster som kallas internet.
