”Men vi har länge tagit för lätt på integrationsproblemen. Nu måste nyanlända in i arbete.”

”Vi klarar inte integrationen just nu.”

”Sveriges integrationspolitik har djupa brister och står idag inför sin största prövning någonsin.”

Citaten kommer från i tur och ordning Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet.

När Sverigedemokraterna presenterade sin valplattform för en månad sedan kunde de nöjt konstatera att deras frågor toppar agendan. Men Jimmie Åkesson noterade också att SD nu är det enda partiet som pratar om integration som något annat än arbete. Och med en klump i magen får man ge honom rätt.

När politikerna hävdar att Sverige är sämst i hela OECD på integration, vilket de gör med jämna mellanrum, framför allt de på högerkanten, så hänvisar de till siffror som visar att klyftan mellan andelen invandrare och andelen svenskfödda som har jobb är störst här.

Det finns mycket att invända mot det. Framför allt att Sverige har låg arbetslöshet jämfört med många länder. Med en större arbetslöshet även bland svenskfödda skulle skillnaden bli mindre och vi skulle automatiskt bli bättre på den här tolkningen av integration.

En annan invändning är att Sverige har tagit emot en hög andel flyktingar jämfört med andra länder. Flyr man från krig tar det självklart längre tid att vara redo för arbetsmarknaden än om man är arbetskraftsinvandrare som flyttar till ett färdigt jobb.

Intressant i sammanhanget är att till exempel Ungern har lägre arbetslöshet bland invandrare än bland de som är födda i Ungern. Om man mäter integration bara i termer av att invandrare kommer i jobb så skulle alltså Ungern vara mästare på integration.

Jimmie Åkessons tolkning av integration känner vi till. Integrera inte över huvud taget, släpp ingen över gränsen, och om någon ändå råkar få stanna här så ska de assimileras, försvenskas och släppa alla kulturella uttryck från sina tidigare hemländer.

Vi som inte vill ge Sverigedemokraterna ensamrätt på en bredare tolkning av integration måste utgå från ordets verkliga betydelse. Och vi behöver inte leta särskilt länge för att hitta den.

På länsstyrelsernas, alltså svenska statens, sida Informationsverige.se som innehåller samhällsinformation till nyanlända står det så här:

”Integration handlar om att känna tillhörighet i samhället. Det betyder att alla ska känna sig som en del av det svenska samhället. Integration handlar om att olika grupper i samhället möts och har ett utbyte med varandra.”

Se där. Motsatsen till integration är alltså inte arbetslöshet, utan segregation. Och ska vi förbättra integrationen så är arbete en viktig del, men absolut inte den enda. Det handlar om klyftorna, om bostadssegregationen och om skolan. Om mötesplatser, solidaritet och gemensamt ansvar. Det blir också uppenbart att det förslag som toppar allianspartiernas lista på integrationsåtgärder inför valet och som Socialdemokraterna också närmat sig, nämligen sänkta ingångslöner för nyanlända inte kommer att fixa integrationen, utan förvärra segrationen.

Alliansens förslag bygger på att bidragen, som etableringsbidrag och försörjningsstöd också sänks så att det ska löna sig att gå från bidrag till arbete trots att lönerna sänkts. Det blir alltså en press neråt för en grupp som redan ligger högst i statistiken över ekonomiskt utsatta hushåll. Och fattigdomen i redan utsatta områden skulle bli ännu större.

Om vi tolkar integration som att vara i arbete och lägger hela bördan på de som redan har det sämst skapar vi sociala konflikter. Om vi i stället tolkar integration som motsatsen till segregation blir det vårt gemensamma ansvar att vi möts, att alla känner sig som en del av det svenska samhället och att klyftorna sluts.