I helgen hade Dagens ETC ett längre reportage från delstaten Nevada, där Jonas Cullberg borrar sig förbi kulturkrigets svulstiga motsättningar och hittar oroliga amerikaner som upplever en ekonomisk stress, som vill att nästa president ska klara att göra livet lite bättre för deras familjer. 

Det är en klargörande artikel. 

– Ekonomin var bättre när han var president. Kamala Harris har haft fyra år på sig att fixa saker, men det känns som att det inte längre finns någon medelklass i USA – bara fattiga och rika, säger dörrvakten Alex Tauoa som lutar åt Donald Trump.

Man kan gärna komplettera med att se Folke Rydéns långsamma, värdiga dokumentär ”Ödesvalet” på SVT Play. Det är på många sätt en inblick i hur det är att leva sitt liv en lågkonjunktur eller cancerdiagnos från absolut fattigdom.

USA skriker efter hopp. 

Kamala Harris måste till sist ge dem det, eller tillräckligt många, om hon ska kunna vinna. Nu gör hon sig extremt tillgänglig för medier, men frågan är om den rätt tuffa intervjun i gamla flaggskeppet 60 minutes sprider framtidstro. 

Tveksamt. 

Harris är en ström av ord, av goda intentioner. Men vad gäller den ekonomiska politiken är hon låst av republikansk dominans – och av sitt eget partis systematiska ovilja att på allvar rubba en sanslöst orättvis fördelningspolitik. Jag hör bara tunna löften om att prioritera de många på bekostnad av de få. 

I utfästelser om marginell förändring byggs inget hopp, inget som liknar en new deal för massorna som i sin frustration har gett upp om Washington och istället fruktar migranter, de enda som är mer utsatta än vad de själva är. 

Harris är på alla sätt bättre än Trump.

Men hon är inte vad det arbetande USA behöver.