Allt annat skär kulturminister Parisa Liljestrand (M) med gott samvete ned på, men en lista över vår gemensamma svenska kultur ska vi ha, framtagen av våra svenskaste kulturexperter.
Hör och häpna: Svenska Akademien tackade raskt nej till att delta.
Parisa Liljestrand har fått vaska fram sin expertkommitté från annat håll och nu är den alltså klar. Uppdraget att ta fram den svenskaste av kulturen, det viktigaste för vår gemensamma bild av oss själva, går till … Kvartal och Ax:son Johnson-sfären.
Inte så lite fräckt har regeringen alltså satt ett konservativt filter på den svenska kulturkanonen. Ordförande för kommittén är Lars Trägårdh, professor i historia och profilerad Kvartalborgerlig skribent.
Hans största bidrag till kanon-tänkandet hittills är påståendet att Sverige "tenderat att förneka existensen av svensk kultur". Det är ett skrattretande påstående som man bara kan landa i om man läst sina grundkurser i humaniora utomlands (Berkeley i Trägårdhs fall).
Från Ax:son Johnson-sfären kommer PJ Anders Linder, VD för tidskriften Axess. Peter Luthersson, docent i litteraturvetenskap och en gång kulturchef på Svenska Dagbladet, bidrar också till tidskriften. Han har även skrivit i Bulletin.
Journalisten Gunilla Kindstrand har bred kulturerfarenhet bakom sig, men också texter i Kvartal så som "SD:s riktiga mål i kulturpolitiken" där hon menar att Sverigedemokraterna mest av alla vill att kulturlivet på landsbygden ska få mer pengar och att Riksteatern sysslar med identitetspolitik. Okej.
Kvar står bara Marlen Eskander, grundare av Läsfrämjarinstitutet, som offentligt oborgerlig kommittémedlem.
Exakt hur framtagandet av kulturkanonen ska gå till är fortfarande oklart, men den nu presenterade kommittén ska i sin tur utse expertgrupper på olika kulturområden. Experterna ska ta fram förslag på bidrag och på något sätt ska dessa sammanställas “i ett samspel mellan kommittén” enligt kulturministern.
"Framtagandet är en del av processen och är minst lika viktig som den slutgiltiga produkten" understryker Liljestrand.
Ett framtagande som lär bli ett slöseri av både kommittémedlemmarnas och kommande experters tid. Produkten kommer nämligen inte ha någon som helst legitimitet.
Martin Aagård, denna tidnings kulturredaktör, skrev i december om huvuddragen till varför. Den här typen av projekt brukar aldrig leda till något. Parisa Liljestrand har fortfarande inte kunnat förklara hur en kulturkanon ska användas i praktiken.
Några pengar till böcker, bibliotekarier eller folkbildning kommer det inte att bli.
Med en så här ensidigt tillsatt kommitté går arbetet heller inte att ta på allvar. Bara som ett exempel i mängden är Ax:son Johnson-sfären i skrivande stund uppmärksammade för att via sitt förlag Stolpe ha censurerat essäisten Alva Dahl för att hon refererat till en palestinsk författare.
Kommitténs medlemmar har absolut meriter på områdena de varit verksamma inom. Ensidigheten kommer de dock inte ifrån. Samtliga förenas inte minst av sina karriärers kritik mot det luddiga begreppet "identitetspolitik" och postkolonial teori.
Man behöver föreställa sig en rödgrön regering som sätter Göran Greider och Athena Farrokhzad på att ta fram en svensk kulturkanon för svensk gemenskap.
Jag hade personligen varit mycket intresserad av resultatet.
Borgerligheten, däremot, hade antagligen börjat kasta tv-apparater genom sina fönster igen och tuggat lika finkulturell som konservativ fradga.
Riktigt så känslomässigt investerad i regeringens största papperstiger är det inte värt att bli, men jag hade faktiskt förstått dem. Någon gemenskap är det inte tal om här.
