Slutsatsen blir att ju mer upphettning, desto allvarligare konsekvenser för nästa generation, som tvingas betala sina föräldrars fossila livsstil med sin hälsa, i värsta fall med sitt liv. Sambandet kan kvantifieras. Onormalt hög temperatur betyder att sannolikheten att föda för tidigt ökar med 8,6–21 procent. För varje grad som temperaturen ökar veckan före förlossning, ökar risken för ett dödfött barn med sex procent.

(Särskilt utsatt är den afroamerikanska befolkningen. Om någon tvivlar på att klimatkris och rasism tillhör samma kraftfält, ska du läsa intervjun med aktivisten Leah Thomas.)

Den som föds för tidigt och/eller långt under den ideala viktkurvan påverkas av det, psykiskt och fysiskt. Tiden kan inte alltid kompensera. Hur hjärnan utvecklas, hur immunförsvaret kan hantera sjukdomar. Effekten kan följa individen, begränsa individen.

”Det här sätter villkoren för en hel generation”, säger professor Nathaniel DeNicola till New York Times.

Ja, för alla kommande generationer, tilltagande.

Om vi inte bromsar klimatkrisen.

Om vi inte sanerar miljön.

Jag har svårt att föreställa mig ett tydligare argument för att faktiskt hantera problemet.

Klimatkrisen skadar och dödar våra barn innan de ens blivit födda.

Vill vi ha det så?

Nej, du har nog inte ens hört om den här undersökningen. Förklaringen är att den bara skymtade i svenska medier. Det kan naturligtvis finnas flera förklaringar. Som att klimatjournalistiken fortfarande är eftersatt, speciellt när det finns kopplingar till strukturell rasism. En annan anledning kan möjligen vara att nyheten är så oerhört plågsam och obekväm. Vi visste att vår – mänsklighetens – fossila existens smälter isar och orsakar bränder och stimulerar smittspridning. Men att den dödar barn… Det är inte helt lätt att ta in. Eller att förmedla.

Men ytterligare en anledning till den relativa tystnaden kan vara vad forskarna brukar kalla ”shifting baselines”, att vi skrämmande snabbt börjar betrakta det fullständiga abnorma som en naturlig del av vår existens.

Vi vi anpassar oss.

Det är en mänsklig egenskap.

Det är ofta en styrka, som har gjort oss till en dominant art.

Det är däremot en katastrofal svaghet vad gäller den pågående klimatkrisen.

Jag skrev om det i vintras. Då kunde Newsworthy, utifrån meteorologisk data, visa att Stockholm – där min familj bor – bara haft tre vita jular sedan 2010. Själv är jag präglad på att Stockholm som ska ha runt sex veckor snö under vintern. Men så är det inte nu. Pulkorna blev kvar i källaren. Och om 50 år beräknar SMHI:s klimatforskare att det snarare handlar om inte ens vecka (med fortsatt höga utsläpp av koldioxid) eller två veckor (med begränsade utsläpp).

För mina barn är snö en bonus, en opålitlig lyx.

För mina barns barn blir snö ett unikum, något exceptionellt.

Jag ser det här hända men jag berättar aldrig om hur det brukade vara, för jag vill inte att de ska uppleva att något fattas, att deras verklighet är starkt begränsad och – vilket är plågsamt att bara skriva – kollapsande. Jag klarar inte det. Men i brottet, i att erfarenheter inte förmedlas, utplånas det kollektiva minnet och därmed klimatkrisen.

Shifting baselines.

Sluttande plan mot glömska, glömska är passivitet.

Men att barn faktiskt skadas och dör…

Ska vi bara acceptera?

Ska vi betala också detta pris?

Lägga till listan över möjliga komplikationer?

Börja tänka att det är bäst att försöka bli gravid så att förlossning sker oktober–april, då vi i alla fall slipper värmeböljor, i alla fall just nu, innan fönstret krymper och årstiderna smetas ut ännu mer?

Nej.

Klimatkrisen dödar.

Klimatkrisen dödar barn.

Vi vill inte ha det så.