Vi lever i tider av en slags tvärtompolitik som går ut på att det absolut inte kan bli bättre men alltid sämre. Det enda politiken kan göra är det minst dåliga alternativet. Man hade velat göra saker bättre, men det går absolut inte och det måste alla förstå. De framställer sig själva som kaptener som navigerar en liten skuta över stormiga hav. Alla ska förstå att man inte kan kräva någonting. Framför allt inte medmänsklighet, för då går ju allt åt helvete. Politiken går ut på att varna för en katastrof som skulle inträffa om det inte var för kompetenta politiker som vågar ta obekväma beslut. Som kan stå ut med lite folkligt missnöje ty de verkar i det allmänna bästa.

Men nu har det snart gått ett år och jag undrar om man är nöjd med det man åstadkommit?

Jag läser om att de strängare reglerna har gett ett ökat reformutrymme och många som drar tillbaka sina asylsökningar. Det känns som ett riktigt dåligt skämt. Som politikerna fick det att framstå kunde ju Sverige absolut inte ta emot mer flyktingar för då skulle landet gå under. Men hårdare asylregler gav ökat reformutrymme. Som om det är något bra.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi kanske kan ta de pengarna och låta ytterligare någon välfärdskapitalist bygga en verksamhet som funkar i bästa fall okej för de som använder den men mycket bra för kapitalistens privata förmögenhet.

Det är så oerhört tröttsamt med denna tvärtompolitik. Som ropar att vargen kommer för att maskera sin egen brist på handlingskraft. Det finns bara ett enda ord för detta: konservatism. Allt ska vara precis likadant såsom det är. Att framställa något som ständigt hotat är att framställa det som värt att bevara. Så kan man undra varför folk är politisk deprimerade och unga lider av klimatångest.

Det talas ibland om att svenskar är ett väldigt lättkränkt folk, särskilt känsliga och det är något man kan skratta åt. Men jag misstänker att de mest lättkränkta är politikerna, eller kanske näringslivet. Hela Svenskt Näringslivs hemsida är en enda studie i lättkränkthet. Det är fin tradition. När åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige för snart 100 år sedan sa arbetsgivarnas förening att det var en ”stor olycka” som hade ”insnört näringslivet i en tvångströja”.

I dag rasar man mot ett anspråkslöst förslag om att begränsa vinster i välfärden. Det är tydligen ”ett angrepp på hela företagsamheten”. Ja, ingen tar skit i de lättkränkta land. Företagsamheten måste skyddas och vyssas och få skattemedel för att klara sig utan några krav. En så hård verklighet som en fri marknad utan en stat som skyddar en är alldeles för farlig.

Det tjänar exakt samma syfte, denna överdrivna känslighet. Ingenting ska förändras, inget ska kosta så mycket att de som faktiskt har pengar ska betala. Politikerna menar att de gärna vill men kan inte, näringslivet kan absolut inte för då går allt företagande under. De kan säga vad de vill, men den lätta går vi inte på.