Hade skrivit till Ingmar Bergman om 2VK-boken . Ville intervju. Inget hördes på 3–4 månader. Men häromdagen, när jag kom från tandläkaren, med en utdragen tand och sju stygn i munnen, ringde han. Vi började snacka och pratade i minst två timmar. Han svarade på allt (men en hel del strök han efteråt). Jag fick intrycket av ett barn (lite som Jan Myrdal) som på vissa sätt aldrig vuxit upp. Så märkligt. Han ångrar inte sitt naziförflutna, fast på så att säga rätt sätt. Det var då, det var sådan han var, med tiden utvecklades han och förstod, det är inget att göra avbön för. Han är en skapande berättare, vissa skulle kanske säga en smula mytoman, men det är fel, negativt. Han rycks med av det han berättar och gör om det till konstverk. Han är varmsint, charmig, aktivt intresserad av den han talar med, samtidigt som han är oerhört egocentrisk, men liksom generöst egocentrisk: allt han berättar är kul att lyssna till. Han motsäger sig själv, ibland inom en och samma mening nästan. ”Ingrid visste aldrig att hon skulle dö. Hon trodde in i det sista att hon skulle bli frisk. Vi kände varandra utan och innan. När jag kom in i rummet såg hon i mitt ansikte att det inte fanns något hopp.”
Sådär!
Han sa att han är folkskygg nu och inte vill ha kontakt med eller träffa nya människor. Samtidigt sa han att vårt samtal var höjdpunkten den veckan, att det ljusade upp hans dag. Att det kändes som om vi känt varann hela livet.
Han var i Köpenhamn under naziockupationen, med Studentteatern och gästspelade med Strindbergs Pelikanen. Men det fick jag stryka i artikeln. Han berättade att Margarethe von Trotta, Volker Schlöndorff och Werner Herzog klippte av kontakten med honom när han låtit Hans-Josef Strauss fotografera sig tillsammans med honom. ”Strauss frågade och jag var beskedlig och sa ja.”
I Tyskland hade han blivit utbuad när han satte upp Ibsens Ett dockhem. ”Hur kändes det?” frågade jag. ”Jag kände mig upplivad när jag gick hem. Nu har jag fått vara med om det också.”
Han fann Österrike outhärdligt när han satte upp Don Juan i Salzburg. En outhärdlig mentalitet. Han tycker lika mycket om (den österrikiska författaren) Tomas Bernhard som jag. Han sa att svenskar tror att Tomas Bernhard är paranoid och överdriver, när han i själva verket underdriver.
Han berättade om när han första gången blev förförd i Palmgrenska skolan, 14 år gammal. Han sa att han ser om (Victor Sjöströms film) Körkarlen varje år.
De enda två saker han inte har kunnat kontrollera i sitt liv, sa han var att han föddes och att Ingrid dog.
Han sa: ”Jag kan sitta två meter från de verkligt stora, Ingrid Thulin, Harriet Andersson, Pernilla August och betrakta när de spelar in en scen. Jag ser allt! Men sedan visar det sig att det fanns mer, som kameran såg – som var mellan kameran och dem. Och så finns det skådespelare, som har ett samlagsförhållande med publiken.
”Inom film och teater är man i slakteri- och horeri-branschen.”
Där tar mina hastigt nedtecknade pratminnen slut. Jag skrev dem inte alls för publicering, utan för att själv minnas och nedteckna mina intryck av honom och jag har som märks inte redigerat dem, de finns i en arbetsbok. Jag önskar såklart att jag skrivit mer om vad han sa om förförelsen i Palmgrenska skolan till exempel, hur det gick till har jag glömt. Och undrar om det finns utförligare beskrivningar i de där anteckningarna på vinden.
Vi talade egentligen om fullständigt andra saker, om Tyskland där han var utbytesstudent och lät sig förföras av Hitler på massmöte I Nürnberg 1936, en nazibeundran som höll i sig till 1946. När koncentrationslägrens ohyggligheter avslöjades trodde han först att de var propaganda. Då han äntligen förstod att allt var sant höll han på att gå under av skam och fasa inför sig själv. Han greps för ”skattebrott” 1976, friades sedan helt men lämnade Sverige och bosatte sig i Tyskland 1977 till 1982, i protest. Det var då han satte upp ett Dockhem i München och Don Juan i Salzburg och skakade hand med Franz Josef Strauss, som betraktades som ärkekonservativ och avskyddes av hans tyska regissörskolleger.
En sak är jag övertygad om efter våra samtal: Om Ingmar Bergman levt idag och sett utvecklingen mot ökad främlingsfientlighet i Sverige och Europa hade han inte hållit tyst. Han var en gång ”sympatisör”, men insåg sina fatala misstag, på samma sätt som många Sverigedemokrater och många av deras väljare en dag kommer att ångra sina villfarelser. Och han hade berättat om dem.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
