Men förgäves. Några veckor senare fyrades de första missilerna av mot Bagdad och världen störtade ner i ännu ett blodigt nyimperialistiskt äventyr med enorma konsekvenser för hela världen. Folkrätten kastades åt sidan och den propaganda som hävdat att Saddam Hussein satt på massförstörelsevapen skulle visa sig vara fel och lögnaktig.

När det första jublet lagt sig över att den irakiska regimen störtats, och efter att president George W Bush på ett hangarfartyg triumfatoriskt deklarerat att segern var vunnen, öppnades snart alla helvetets portar i Irak. Landet kollapsade. Klanstrider och religiösa motsättningar flöt upp till ytan. Regionala stormakter lade sig i de alltmer labyrintiska motsättningarna. Infrastrukturen slutade fungera. Officerare i den irakiska armén fick avsked varvid somliga av dem snart förvandlades till tidsinställda bomber.

Före sammanbrottet hade inga terrorister kunnat verka under Husseins blodiga diktatur. Nu detonerade den radikala jihadismen när miljoner sunnimuslimer kände sig orättfärdigt behandlade. Den amerikanska militären begick övergrepp mot befolkningen – och lite av det läckte ut när Wikileaks via Chelsea Manning publicerade dokument och filmer som upprörde världen. I de irakiska fängelserna grodde extremismen. Fängelserna Abu Graib och Guantanamo blev ändpunkterna i en helvetesarkipelag.

Ur detta kaos föddes IS. Vad var IS? Svar: Islamska staten var en icke avsedd utfällning ur den nyimperialism som beordrades från Vita huset och Pentagon. Ideologin utgjordes av en fascistisk, fundamentalistisk tolkning av världsreligionen islam och så långt från en vänsterideologi man överhuvudtaget kan komma. Det där är viktigt att påpeka eftersom det faktiskt finns högergalningar som betraktar IS som präglad av någon sorts vänsterideologisk hållning – enbart för att den är antiamerikansk.

Det kaos som nyimperialismen, påhejad av västvärldens liberaler, utlöste i Mellanöstern skickade chockvågor genom västvärlden. En hel del av styrkan i den högerpopulistiska vågen hämtades från dessa händelser och förstärks snart av de migrationsvågor som krisen orsakade. I utsatta områden i Europa, där missnöjet över segregation och fattigdom redan existerade och nu förstärktes av växande islamofobi, skulle IS utropande av sitt kalifat alstra jihadism bland några av andra generationens invandrare.

Var och en av de människor som valde att ge sig av till Mellanöstern för att bli IS-terrorist har ett fruktansvärt ansvar att bära. De har deltagit i slakt och folkmord eller i vart fall legitimerat det. Jag känner inget som helst medlidande med dem som gjorde detta val. Men jag anser att deras barn ska återbördas till de länder där de har sitt huvudsakliga medborgarskap.

Det som är så svårt att fatta är hatets mekanismer. Hur kan vuxna människor motsätta sig att oskyldiga barn räddas från lägren? Det besinningslösa hatet uppstår alltid ur ett begränsat synfält. Min avsky för IS är total, men jag vägrar att låta denna avsky övergå i det besinningslösa. Det finns en bakgrund, ett orsakssammanhang och en skuld till denna mardröm som också måste bäras av de makter, de politiker som våren 2003 beslöt sig för att bryta mot folkrätten och slå sönder en hel irakisk nation och därefter Syrien.

När frågan om vad Sverige ska göra med de svenskar som finns i lägren är det som om vår uppmärksamhet helt och hållet begränsas till nuet. Och när det sker upphör alla försök att se hela bilden.

Samma insnävning gäller synen på Julian Assange. I nyhetsrapporteringen reduceras han nu ofta till en ömklig våldtäktsman som vill fly all rättvisa. Och kanske är han det också. Men sammanhanget är större: Assange utmanade en imperialistisk världsmakt och det är därför han, begripligt nog, fruktar för sitt liv.

Det jag säger är följande: vi bör aldrig nöja oss med att stanna i någon form av enkel moralism. Det går att avsky varje IS-terrorist, men ändå framhärda i att se hela det orsakssammanhang som kan ge oss viktiga förklaringar till varför denna fascistiskt-religiösa rörelse uppstod. Det retar mig varje dag när jag slår på radion eller tv:n och hör om de svenska IS-terroristerna att dessa erbarmliga människoöden liksom skärs ut ur historien och losskopplas från den nyimperialism som gjorde IS möjligt.

Hur segrar ondskan i världen?

Faktiskt ofta genom att göras till den enda förklaringen till de fruktansvärda övergreppen.