Men nu – nu är det deras tur. Och i spetsen för detta går Fredrik Virtanen, med en tung hemstickad offerkofta på. Han får uppmärksamhet överallt, så även i den här texten, ironiskt nog, eftersom den egentligen handlar om att det borde vara slutjamsat med män nu.

Det finns knappast en enda medial plattform som inte har känt sig nödsakad att prata eller skriva om Virtanens nyutgivna bok eftersom den är sprängstoff oavsett om den är bra eller skitkass. Med den kommer äntligen den andra sidan av myntet, den andra sanningen.

Det svartvita blir grått – precis på det sätt som män vill ha feminismen: i en gråzon, med mycket utrymme för männens sanningar, männens upplevelser och framför allt männens godkännande.

Virtanen är de utpekade männens förman.

Han har skrivit en bok om sitt, som han själv kallar det, tölpaktiga beteende eftersom han menar att ”berättelserna om hur män upplever sig som offer för metoo behövs”. Han är besviken över att inget svenskt förlag ville ge ut hans bok och han framhärdar att han, efter allt han har fått stå ut med, har levt på gränsen till radikalisering och att det rent av är ett under att han inte blivit antifeminist eller fascist – ja, fascist. Inget lidande är uppenbarligen större än den anklagade mannens.

Våldtäktsanklagelser lockar fram ett svennemaniskt beteende hos väldigt många. Det gäller att inte skära sig med någon i onödan. Här finns lite eller inget utrymme att tro en kvinna som berättar om en våldtäkt, eftersom den tilltron i sin tur leder till att mannen i fråga måste förkastas. Det går inte att vara kompis med en våldtäktsman men det går ju heller inte att tro på kvinnans berättelse och mannens oskuld samtidigt.

Vad en kvinna har att tjäna på att peka ut en man som våldtäktsman är lätt definierat. Absolut ingenting. Kvinnor som berättar vad de har utsatts för löper snarare än någonting annat bara risken att förlora allt från statusen på jobbet och i sociala sammanhang till vänner och plattformar. Det breda samhälleliga förhållningssättet till just våldtäkter och sexuella övergrepp verkar vara att ingen får eller kan säga något, ta ställning eller tycka något eftersom det inte infann sig en hel jävla publik av vittnen på plats när den ”påstådda” våldtäkten eller övergreppet ägde rum.

Detta har Cissi Wallin kanske mer än någon annan fått känna på. Hon tog risken att förlora allt när hon gick ut med sin berättelse och betalar fortfarande priset. Hon har smutskastats, omyndigförklarats, fråntagits möjligheten att arbeta som hon tidigare gjort och hotats och hatats av Sveriges ack så alerta ingenting-är-svart-eller-vitt-armé. Det är faktiskt, med Virtanens logik, ett under att hon inte blivit fascist vid det här laget, efter allt hon fått stå ut med.

Wallin är inte ensam. De flesta kvinnor som anklagat en ”schyst snubbe” för att vara våldtäktsman eller kvinnohatare känner igen mönstret. Vad som följer berättelsen är ifrågasättanden, förminskning och avståndstaganden. Ingen känner en våldtäktsman men alla känner schysta snubbar och vill fortsätta göra det.

Samhället har, uppenbart, misslyckats med att formulera varför det är helt vansinnigt att utgå ifrån att kvinnor hittar på sina våldtäkter.

Lex Virtanen är att män till varje pris måste beredas plats att få berätta om att det finns två sidor av varje mynt, och att den ena sidan av myntet är mannens version och att den andra sidan måste vara förtal.