Jag har också svårt att se EU som något annat än en organisation i syfte att underlätta rörlighet, men där den fjärde så kallade friheten kommer på undantag. När det gäller varor, tjänster och kapital finns snillrika system för att undanröja gränshinder. Inte sällan är det snillrika att hitta en minsta gemensamma nämnare för till exempel miljöpåverkan för att en vara ska kunna säljas inom hela unionen. Men med personers fria rörlighet går det sämre. Visst det går att resa hyfsat enkelt och det finns en del utbytesprogram för studenter. Det är bra. Men för den som inte är rörlig eller ung är den friheten inte mycket värd. 

Men jag ska inte gnälla. Integration tar tid och samarbete är i grunden bra. Vi är beroende av varandra. även vanligt folk är beroende av att den sammanflätade ekonomin och produktionen får goda förutsättningar för att ge jobb och välstånd. Inte minst för en liten och öppen ekonomi som Sverige betyder tullar och andra gränshinder problem. 

Men så här på Europadagen brukar alltid någon komma dragandes med ”europeiska värden”. Som om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är något som gror i marken på vår kontinent. Alltså samma kontinent som byggde sin rikedom under förrförra seklet på kolonier och slavhandel, och som förra seklet var skådeplats för två världskrig och en målmedveten förintelse av människor.

I mer vänsterorienterade kretsar pratas det också om solidaritet mellan medlemsstaterna och att bygga ett Folkens Europa. Fint. Det är verkligen en fin vision, men just nu visar EU på raka motsatsen. 

Kanske startade det under sensommaren 2015 när en större grupp än tidigare sökte sig till vår kontinent för skydd undan krig och förföljelse. Det fanns ingen gemensam strategi för hur dessa människor skulle få sina skyddsskäl prövade eller hur medlemsstaterna skulle hjälpas åt med att bereda plats. Det smärtsamma resultatet blev en sned fördelning av ansvar och att land efter land stängde sina gränser och begränsade asylrätten. 

Ungefär samtidigt och i rask takt därefter gick flera stater i en klart totalitär riktning. Ungern tydligast, som i V-Dem-institutets årliga index för demokrati klassificeras som en icke-demokrati. Men även flera andra länder tangerar gränsen. I Polen inskränks rättsväsendets frihet, fri press och kvinnors rättigheter. I flera medlemsstater är det idag än svårare för hbtq-prsoner och i Rumänien är romer fortsatt inte betraktade som medborgare. Demokrati och mänskliga rättigheter är under attack och EU har inte verktygen att upprätthålla. Varje stat är suverän att kränka. 

Nu står vi mitt i en pandemi där medlemsländerna agerar som en skock höns. Var och en efter tycke och smak, och kanske snarare utifrån folkliga påtryckningar än vetenskap. Den där solidariteten vid kriser är inte större nu än hösten 2015. Det bunkras skyddsutrustning innanför nationsgränser och andra länders ställningstaganden skammas. Kanske för att upprätthålla bilden av att det egna landet fattat rätt beslut.

Nog drömmer jag om en värld utan gränser, en värld där välstånd inte är begränsat till vissa och där varje människa är fri. Men riskerar inte dagens EU snarare vara ett hinder för att nå dit? 

Kanske står EU vid ett vägskäl där ingen av vägarna är speciellt attraktiv. Antingen backa tillbaka lite och acceptera att unionen inte klarar stora påfrestningar. Låta det vara mer av en kapitalets och marknadens union för att underlätta handel på en kontinent där ekonomier är djupt sammanflätade? Eller fortsätter en fördjupning som riskerar vila på helt andra principer än solidaritet, respekt för mänskliga rättigheter och drömmen om Folkens Europa?

Idag leds sex av 27 regeringar i EU av en socialdemokrat, där den svenska regeringen med S, MP och januariavtal är att betrakta som en av de mer progressiva. Alla andra länder leds av regeringar på en skala högerut, långt högerut.   

Nej. Något hipp hipp hurra blir det inte idag. Oro snarare. Oro över hur vår tidigare så mörka och blodbesudlade kontinent ska ta sig vidare när grunden för mänsklig värdighet skakar.