Vi har ju några svenska debattörer, från både höger och vänster, som tycker att de förtjänar detta privilegium att sväva ovanför alla andra. Andra tycker, medan de tänker. Det första är smått, det andra är stort, så stort, ett himlavalv av klokskap.
Jag inbillar mig att bara en viss sorts personlighetstyp kommer fram till slutsatsen att det är sunt att upphöja sig själv till oantastlig intellektuell, istället för att låta andra bedömas ens arbete och förmågor. Jag är nog faktiskt helt säker på att Lena Andersson tillhör denna i antal begränsade men i anspråk gränslösa krets.
Hon älskar intellektuell som begrepp. Älskar. Det återkommer genom hennes opinionsbildande… nej, förlåt, hennes tankealstrade, eteriska, för evigheten bevaransvärda skriftställan.
När hon tycker att politiker och medier borde ta tag i snöröjning:
Intellektuell glansis!
När hon beskriver hur det är att stadigt skriva åsikter – nej, ”reflektioner” – i en morgontidning:
Intellektuellt arbete!
I en annars banal, trivialiserad samtid.
Man kan tycka att det blir komiskt.
Man vill också veta mer.
Dagens ETC:s nyhets- och kulturjournalister har försökt boka upp Lena Andersson för en längre intervju, utan lycka, till sist blir det Dagens Nyheter som beviljas audiens. Nu ska hon, omgiven av böcker och tidningar – hon tycker verkligen om att porträtteras mot denna fond, salongen – reda ut hur det är möjligt att vara så himla intellektuell att det medför nomineringar till Augustpriset men också att hon blir ”utpekad som klimatförnekare och förmedlare av stollerier”.
(Det senare, utpekandet, har bland annat skett på den här ledarsidan, flera gånger, oftast kopplat till att hon rent objektivt är just klimatförnekare.)
Ja, man vill verkligen läsa.
I bästa fall förstå.
Hur är det möjligt att sommaren 2023, i en av Sveriges största tidningar, raljera över att det är kallt och regnigt väder i Sverige fastän medier och politiker talar om klimatkrisen? Och hur är det möjligt att göra det när man precis sett Lahaina på Hawaii brinna till aska?
”Vad vill journalistiken uppnå med denna fixering? Och var är alla diskursanalytiker nu när de behövs som bäst? Att dekonstruera detta stora narrativ och makten det bärs av – det vore en uppgift”, skrev intellektuella Lena Andersson i sin intellektuella kolumn.
Det låter, till att börja med, ungefär likadant när Patrik Lundgren nu ber henne utveckla sitt resonemang.
”Den hade en lite annorlunda form. Det var en litterär text. Det var inte en krönika. Det var en form av gestaltad text”, säger hon till Dagens Nyheter, och fortsätter:
”Det här var inte en autentisk dagbok. Det var en dagbok som var konstruerad.”
Ett intellektuellt svar.
Form, inte innehåll. Sådant kan kreti och pleti ägna sig åt. Men sedan händer något spännande. För när andra tidigare har låtit henne hålla låda, utan att ställa rätt frågor, så för Patrik Lundberg henne istället med mjuk hand mot stupet där hon tvingas stirra rakt ned i den tomhet som, till sist, under sökta formuleringar, under sin påtagna status som solitär sanningssägare i en flock av svagbegåvade får, är… ja, Lena Andersson.
Det är som om hon möter sig själv.
Pretentiös gymnasiefilosof.
Resistent mot fakta.
Alltid ansvarslös.
Nu får hon frågan varför hon aldrig nämner att det råder konsensus bland klimatforskare om att mänskligheten släpper ut växthusgaser som direkt leder till upphettning.
”Man ska inte behöva ha den brasklappen varenda gång, göra den här avbönen. Det är ett outhärdligt system, att vara tvungen att säga det här för att få säga det där.”
Där hade många nöjt sig och gått vidare, kanske till den där kolumnen om att fattiga kan ta sig i kragen och fylla sin barns magar med havregryn. Men icke, Patrik Lundberg ställer ytterligare en fråga, han vill veta vad som finns där under, han gnuggar vidare.
Ställer hon upp på det forskarna kommit fram till?
”Redan den frågan är en del av systemet, på något sätt.”
Och:
”Vad spelar det för roll om en skribent säger något annat i en liten dagbok en lördag i augusti? Vad är det att hetsa upp sig över? En enda röst.”
Det är mer av upplysningsgärning än något som Lena Andersson någonsin presterat.
Där kom det.
En liten dagbok. En enda röst. Stora tankar blir plötsligt diminutiva, obetydliga, varför hetsa upp sig, varför ens läsa, ingenting spelar ju någon roll, allt flyter.
Lena Andersson säger att du lika gärna kan hoppa över nästa text av Lena Andersson.
Hon säger det först när någon bemödar sig att framhärda i att alla – även den som odlar sin status som intellektuell – måste stå för det som publiceras, måste bottna, måste göra research, måste visa sin läsare denna mycket grundläggande respekt.
”Allt jag har att säga står i mina texter”, försöker hon så slutligen.
Vid det laget har man vänt bort blicken.
Det är en dräpande intervju.
Det är mer av upplysningsgärning än något som Lena Andersson någonsin presterat.
