När jag sedan gick till bussen så gjorde jag min sedvanliga dans. Fyra steg framåt, snabb blick över axeln. Fyra steg framåt, snabb blick över andra axeln. Den här dansen, det här sättet att gå på, det har jag i ryggraden. Sedan alltid. Ingen har lärt mig detta, jag bara gör det ändå. Precis som de allra flesta andra kvinnor jag känner som går hem ensamma sent på kvällen. Och så tänker jag på alla män som de senaste veckorna har höjt sina röster om att det minsann är män från andra kulturer som attackerar kvinnor. Inte svenska män. Det är inte en könsfråga, utan en kulturfråga. Förklara då för mig varför jag har gått på det här sättet sedan jag var en ung tjej, om kvinnors utsatthet beror på ökad invandring?

När jag gick av bussen tog jag fram min nyckelknippa. Det gör jag alltid när jag är på väg hem ensam på kvällen. Dels för att så snabbt som möjligt kunna öppna porten hem, men också för att kila in en nyckel mellan knogarna, för att ha något slags vapen om jag måste slåss för att freda mig själv. Så här gör de flesta jag känner. Berätta för mig varför vi gör detta sedan barnsben, om det nu är ett nytt fenomen med attacker på kvinnor?

På vägen hem gick en man kanske 20 meter efter mig. Klockan var bara 23, inte sent alls, men det var folktomt i övrigt. Den välbekanta rädslan och oron för att vara förföljd slog genast till, och jag tänkte på i somras när jag och samma kompis som ovan blev förföljda av en man när vi gick av tunnelbanan. En blick på varandra, ett ”han följer efter oss” som vi båda visste, och sedan sprang vi. Vi sprang hemåt, och på vägen mötte vi ett gäng killar som vi kanske kunde ha bett om hjälp – men vi visste inte om vi då hade klivit ur askan i elden och sprang i stället raka vägen hem. Förklara för mig varför vi gör en sådan riskanalys med ryggraden, om det nu är nytt för kvinnor att bli attackerade av män? 

I lördags kväll när jag gick hem var det kallt, vilket innebar tjock jacka och halsduk. Påbylsat och påklätt. Därför slapp jag de sedvanliga kommentarerna om min kropp och mitt utseende som brukar hagla när jag rör mig bland män som har intagit alkohol. Förklara gärna varför jag har blivit så pass blasé att jag inte ens bryr mig längre när män kommenterar min kropp, om den här kulturen är ny i Sverige?

När jag vaknade i söndags såg jag på mina döttrar, och upprepade det jag brukar inpränta i dem: ifall någon kille tar på dig utan din tillåtelse, slå hårt och fort. Ingen får tafsa på dig. Slå hårt, så tar jag eventuellt samtal med skolan, för jag vägrar att ni ska behöva stå ut med samma slapphänta agerande från skolans håll som jag fick. Berätta för mig hur jag kan ha minnen av år med ständiga trakasserier från de svenska killarna i skolan, om det är invandrares dåliga kvinnosyn som är problemet?

I lördags kväll upprepades på scenen den välkända paradoxen ”Alla kvinnor känner någon som blivit våldtagen, inga män känner någon som våldtagit”. Det är säkert bekvämt att tro att det är för att det här är en ny företeelse, som beror på religion och dålig kvinnosyn i andra kulturer. Men berätta då för mig varför vi är så många som tar chansen nu att återigen berätta om våra upplevelser från hela vår uppväxt. Det kanske är uttjatat med ännu en text som berättar om tafsande killar i skolan och rädsla på kvällen, men vi har bara den här stunden på oss att berätta. Det är bara nu vi får höras. När den här texten publiceras kanske vi redan har gått vidare från frågan, igen, och glömmer bort att kvinnor dagligen utsätts för sexuella trakasserier och våld från män. Men vi kvinnor vet hur vår vardag ser ut, så våga inte säga till oss att det här är något nytt.