Inte ett öga är torrt.
Men varför kommer beskedet just nu?
Kanske för att det dagen därpå blir offentligt att hans bolag Amazon planerar att avskeda runt 10 000 personer.
Kanske för att en lågkonjunktur rullar in och att vanliga amerikaner mycket snart kan komma att inse exakt hur provocerande det är att de allra rikaste ökade sina förmögenheter med tolv miljarder kronor om dagen under pandemin (just för Bezos var det 67 procent upp).
Tråkig inställning, jag vet.
Speciellt eftersom Bezos redan beslutat att donera 100 miljarder kommande decennier, då specifikt inom klimat och miljö. Till exempel vill han bistå olika projekt att koldioxidneutralisera stål och cement. Han vill dessutom skapa enorma kolsänkor och påverka finansinstitut att ha klimat som en parameter när de värderar risk.
Det är knappast fel.
Det är så klart bättre att han gör det än att han inte gör det.
Speciellt eftersom beloppet är fem gånger större än Sveriges hela klimat- och miljöbudget.
Men.
Kan vi prata om skatt?
Möjligen inte lika ”sexigt” som välgörenhet, för att citera en svensk entreprenör som bestämt sig för att rädda världen med en app. Men mindre godtyckligt. Faktiskt ganska attraktivt som lösning för alla som fruktar att framtiden ska bero på vad som för stunden engagerar en väldigt liten grupp narcissister med enorma tillgångar.
Klimatkrisen kan inte outsourcas till Bezos, som har den som hobby när han inte flyger rymdraket eller behandlar sina lagerarbetare sämre än robotar.
Problemet är till sist inte att han skänker.
Problemet är att hans stötande överflöd hänger ihop med att han under åren 2014–2018 betalade 0,98 procent i skatt.
För några år sedan var nederländske journalisten och historikern Rutger Bregman i Davos. Han fick nog. Där, omgiven av miljardärer, påminde han om den åtgärd som skulle göra verklig skillnad:
”Skatter, skatter, skatter! Allt annat är skitsnack.”
Stämningen sjönk rakt genom golvet. Vad säger karln? Ken Goldman, tidigare finansdirektör på Yahoo, klagade över att panelen var ”ensidig” och efterlyste en dialog ”bortom skatter”. Men nej, Bregman hade knappt börjat:
”Det är som en konferens för brandsoldater där ingen får prata om vatten.”
Amerikanska miljardärer står nu, 2022, inför en situation där fler än någonsin faktiskt vill prata om just vatten. Joe Biden pressar på för högre kapitalskatt. Under valrörelsen snickrade han tillsammans med Bernie Sanders ihop ett fördelningspolitiskt manifest som bland annat innehöll en plan för att öka statens intäkter med 40 000 miljarder kronor över ett decennium. Det puttrar.
Så ursäkta en luttrad själ, men i Bezos löfte ser jag mest en avledningsmanöver, ett försök att utplåna sig själv som måltavla. Varför höja min skatt!? Jag ska ge bort varje cent. Någon gång. När jag byggt klart min kapacitet. Senare.
Bezos väljer en perfekt arrangerad tv-intervju för sin metamorfos.
Brutal kapitalist blir mänsklighetens ödmjuke tjänare.
Det påminner inte så lite om när Howard Schultz, stormrik efter sin tid som vd på kaffeimperiet Starbucks, klagade över att det är nedsättande att kalla en miljardär för miljardär, respektfullt är ”person med förmögenhet” eller ”person med resurser”.
Fyrverkeriet är effektfullt.
Men är det tillräckligt för att dränka att tre megarika amerikaner äger lika mycket som halva landets befolkning? (Och innan du suckar över förtappade USA, betänk att tre familjer äger lika mycket som fyra miljoner svenskar.)
Välgörenhet är sjaskigt.
Där som här.
Ett inhemskt exempel är hur Antonia Ax:son Johnson samlat in pengar åt flyktingar och bedrivit sociala insatser för ensamkommande, samtidigt som hon själv lyckats betala procentuellt sett mindre skatt än sina kassörskor – och bestämde sig för att normalisera Sverigedemokraterna, allt för att slippa skattehöjningar.
Där som här finns ett påtagligt asocialt drag i välgörenheten, oavsett vart pengarna går och vilken nytta de gör. Det handlar om oviljan att respektera kollektiva prioriteringar, om att inte erkänna folkvaldas inriktning som legitim.
Miljardären vet alltid bäst.
Ska staten bestämma?
Inte en chans.
Jag ger när, hur och till vem jag vill.
”Snälla, sluta bara tjata om filantropi!” sa Bregman under sin frustrerade härdsmälta i Davos.
Verkligen.
950 000 år.
Det skulle ta så lång tid för en av Amazons minimumavlönade arbetare att tjäna ihop till Bezos förmögenhet.
Det han nu erbjuder världen är blodspengar, en styggelse frambesvärjd av politisk passivitet och hans egna genomcyniska affärsmetoder.
Ja, klart vi vill använda hans pengar.
Men inte på det här sättet.
Skatt.
Vilken grej.
Vi borde göra det mer.
Eller som en svensk ekonom skriver när vi mejlar lite inför den här texten, apropå att skatt kan vara mest gynnsamma vägen att vandra för alla inblandade parter:
”Den leder bort från denna historiska ansamling av förmögenhet och den slutar inte i giljotinen.”
Mer jämlikhet, bra för oss.
Ingen giljotin, bra för Bezos.