Några forskare på KTH har räknat antalet blipp i Stockholms tunnelbana och kommit fram till att i de områden där de högre tjänstemännen bor, som Danderyd, minskade resandet med 80 procent under våren 2020. I områden där många arbetare bor, som Farsta och Norsborg, minskade det bara med 40 procent.

Forskarna säger då att det hade ju kunnat vara en bra idé att dirigera om trafiken från Danderyd till Farsta, och det kan jag verkligen hålla med om. Det var ju till och med så att SL minskade antalet avgångar under covid så bussarna var överfulla. Det här kan ha bidragit till att människor smittats.

Dessutom har det visat sig att efter ålder är inkomst den största riskfaktorn. För varje 10 000 kronor mindre en person får i månadslön, ökar risken att dö markant. Dödligheten har varit hela 280 procent högre för de som tjänar 10 000 i månaden jämfört med samma åldersgrupp som tjänar 30 000-40 000 kronor.

Men står det någonstans att det här handlar om arbetare och tjänstemän?

Nej, i medierna heter det omväxlande ”resurssvaga grupper”, ”lågutbildade”, ”fattiga”, ”invandrargrupper” och ”socialt utsatta områden”.

Det är otroligt vilka krumbukter de håller på med för att kunna beskriva arbetarklassen utan att säga ordet. Det är som om de inte ville erkänna att det här är samhällets viktigaste och största grupp, utan de vill göra om den till en samling menlösa stackare. Och varför säga lågutbildad? De flesta har väl den utbildning de behöver för sitt yrke?

Hör här: Arbetarklassen är ingen ”typ” av person, det är inte heller tjänstemän eller överklass. Det är bara människor som har olika jobb. Arbetarklassen är ungefär hälften av Sverige och innefattar de grundläggande arbeten som behövs för att samhället ska gå runt.

Hur skulle ett samhälle se ut där det inte fanns städare, busschaufförer, vårdbiträden och lagerarbetare?

Dessa yrken finns, de som har dem behöver komma till arbetet utan att bli sjuka och dö på kuppen, och gärna göra annat också.

Men genom att döpa om arbetarklassen till en mängd förklenande omskrivningar, kan man göra det till en fråga om privatmoral och upplysningsnivå, som om vissa bara valde att gå till jobbet eller bo flera personer i en tvåa, medan andra minsann tog ansvar och höll sig hemma. Eller, som Ebba Busch, tala om analfabeter och kulturer som inte fattar social distans.

På det sättet har vi undvikit att ta itu med det offentligas svek under covid.

Kriser slår inte på samma sätt mot alla, det vet vi sedan länge. Dels tenderar de att förstärka redan existerande ojämlikheter, dels används de av den ägande klassen för att trycka tillbaka arbetarklassens landvinningar. Men den offentliga sektorn brukar vara en garant i kris, eftersom den inte kan gå i konkurs. Den ser till att människor har arbete, att barnen går i skolan och får ett mål mat, och mildrar effekterna av krisen. Den kan utjämna skillnader, bromsa arbetslöshet och hålla samhällets viktigaste funktioner igång.

Under covid har det varit tvärtom.

Det privata har hållit öppet, det offentliga har stängt ner. Privata gym har öppet, offentliga simhallar har stängt; affärer har öppet, skolor har stängt; lekland har öppet, parklekar har stängt; kaféer är öppna, men biblioteken har tagit bort sina sittplatser; gallerier har öppet som vanligt, förutom lekhörnan som är gratis: den är stängd ”på grund av covid”. Fortfarande. Så saker som kostar pengar har gått att göra som vanligt, men det som är gratis har stängt ner. Det offentliga livet har inte funnits där.