– Är detta anti-abort-kontoret?
– Ja?
– Ja, jag har fött mitt barn nu. Men jag har inga pengar, det finns ingen pappa och babyn och jag har ingenstans att bo?
– Ja?
– Ja, ni övertygade mig om att det är synd att göra abort. Så nu undrar jag vad jag ska ta mig till? Kan ni hjälpa oss?
– Det, lilla vän är inte vår avdelning. Vi bedriver kampanjer. Vi är ingen välgörenhetsinrättning.
– Men jag trodde…
– Då trodde du fel. God middag!
Varje gång det krisar i världen kommer abortfrågan upp på dagordningen, liksom asyllagstiftningen och invandringen. Regimen i Spanien vill återigen förbjuda aborter; liksom olika delstater i USA. Polen, dit svenska kvinnor reste och gjorde abort på 1960-talet, har numera en otroligt restriktiv abortlagstiftning. Likaså Nicaragua, Irland och så vidare. I Sverige har vi fått ett nytt parti, vars huvudfråga är förbud mot aborter.
Och jag undrar alltid vad denna ”godhet” – detta bekymmer om fostren innerst inne handlar om? I en värld där överbefolkningen är skriande och oadopterade gatubarn, i miljontal, tillåts leva på gatorna utan att tas om hand av abortmotståndarna? Eller sätts att bli barnarbetare och barnsoldater? Utan att räddas av dessa påstått barnvänliga?
Den portugisiske författaren Fernando Pessoa skrev en gång att han inte bara förtvivlade över livet, utan att han önskade att han aldrig någonsin blivit född. Att INTE sätta ett barn till denna värld kan vara en barmhärtighetshandling; och för de flesta kvinnor som gör abort är den det. De vill inte att två liv ska hamna i Dantes inferno.
Kvinnor har alltid, sen tidernas morgon, gjort abort och när den är förbjuden betyder det bara att aborterna blir blodiga, ibland dödande och fasansfulla, inte färre. Inga förbud har någonsin i hela världshistorien hindrat kvinnor från att göra abort, bara gjort aborterna till dolda våldshandlingar, istället för anständiga, som i Sverige av idag.
Själv är jag barnbarn till en ”barnamörderska”. Min mamma hade en barnsköterska i Karelen i början av 1900-talet, Mari, som kvävt sitt eget nyfödda barn till döds. Hon var ensam, utstött, fick barn med en man som lagt benen på ryggen och blev totalt fördömd av den köping hon levde i. Abort fanns inte. Istället kvävde hon sitt barn, men blev upptäckt och satt på tukthus. Så här skriver Vilhelm Moberg om den tiden:
”Svårast var det att lyssna när det berättades om spädbarnen som mödrarna inte förmådde nära vid sina bröst. En stor del av de barn som kom till världen i Smålands socknar under nödåren fick strax lämna den. Mödrar, som mist sina små kom efteråt som ammor till rika hem, där de fick tillräckligt att äta. Mjölken kom tillbaka i deras bröst, och de kunde ge di åt herrskapsbarnen. I Sverige var kvinnor som hade fött oäkta barn fördömda av kyrkan, men mycket eftersökta av herrskapen om de gav tillräcklig di.”
Mari är min ”egentliga” mormor; hennes slösande kärlek till den lilla flicka som blev min mamma, gjorde den flickan annorlunda och ganska underbar; Billie skiljde sig från resten av släkten eftersom hon mött villkorslös kärlek från sin barnsköterska; en kärlek som egentligen tillhörde det avlivade barnet, dödat i en världsordning som jag är fast besluten att för alltid motsätta mig. Mari skulle aldrig ha blivit tvingad att föda det barnet.
Så länge ”världen” inte gör entrén till livet uthärdlig för varenda fött barn och uthärdlig för varenda möjlig mamma kan det vara en barmhärtighetshandling att inte sätta barn till denna värld. Rätten till abort under professionell, medicinsk behandling är ett stort framsteg, som motverkar lidande, kvacksalveri, blodspillan och förstörda liv. Den inverkar inte på dem som är av en annan övertygelse. Men en ordning som ser till att medkvinnor döms till tvångsgraviditet är i mina ögon barbarisk, ett tvång som inte anstår en upplyst värld, lika lite som slaveri. Vi, som varken tror på helvetet eller en gud som för bok över vad högst jordiska människor stämplat som ”synd”, under förebärande att det är ”guds ord”, kan inte låta bli att tänka på allt annat fasansfullt våld, som de utövar i denna guds namn och undra varför de hoppas att vi ska anpassa oss till denna våldsordning?
Att barn ibland slipper födas är i mina ögon inte en tragedi. Det kan vara det för mamman, som önskat en värld som gjort hennes barnafödande möjligt, jag är en av dem, men hennes sorg tillhör inte abortmotståndarna utan dem som insisterar på att en annorlunda värld skulle vara möjlig.
Jag tänker att det också hör till mänskliga rättigheter att slippa födas in i en värld som var så skoningslös som den Mari levde i och som på många håll och många sätt inte blivit bättre.
