Folk vill inte ha marknadsskolan – en majoritet vill förstatliga skolan och förbjuda vinstdrivande skolor. Trots det – och betygsfusk och kunskapsras – får friskolorna fortsätta agera pengamaskiner åt välfärdskapitalister.
Sjukvården är den viktigaste frågan i många väljargrupper. Men regeringen vägrar att skjuta till pengar – och vill utvisa delar av den arbetsstyrka som bär upp hela vården.
Ytterst få svenskar är klimatförnekare och tre av fyra svenskar ser klimatkrisen som ett allvarligt hot. Det gör uppenbarligen inte Romina Pourmokhtari (L), känd som klimat- och miljöministern som ökar utsläppen.
Allt fler oroar sig över den demokratiska utvecklingen. Men regeringen har inga problem med SD-uppmaningar till journalistrugby, klimatministerstabens försök att kontrollera medierna eller moderater som jämför klimataktivister med terrorister.
Som du ser finns ett visst glapp.
Och här finns ett till: Oppositionspartierna samlar just nu 53,9 procent av väljarstödet –regeringsunderlaget får bara 45. Och både L och KD är under spärren.
Det är ett ljus i mörkret. Men det räcker inte.
Den enade oppositionen, den sunda motpolen, finns ju bara i teorin. Visst, oppositionspartierna är fortfarande långt mycket vettigare än Tidöpartierna. Men vad vill de?
S vill inte samarbeta med V, kanske inte heller med MP. S drömmer om C, C besvarar kärleken. C hatar V och V hatar egentligen C men kan nog tänka sig att samarbeta med C. Och MP vet inte riktigt vad de vill.
Socialdemokraternas medvind i opinionen hade kunnat vara något att fira. Om det hade varit resultatet av att väljarna verkligen gått mer åt vänster, att man lyckats presentera bra (egen!) politik.
Men S har inte startat en vänstervåg. De har dragits med i en högervind.
Nyligen stod det klart att Socialdemokraterna numera “äger” Tidöpartiernas hjärtefråga lag och ordning. Det är onekligen en förlust för högern. Men är det en vinst för vänstern?
Man kan anpassa sin politik efter motståndarnas – eller visa väljarna att den egna politiken är bättre. Det är uppenbart vilken väg Socialdemokraterna har valt.
Men är man verkligen bra bara för att man inte är lika dålig som någon som är totalt värdelös?
(Det var förvisso mitt framgångskoncept på friidrottstävlingar i skolan. Jag placerade mig strategiskt bredvid löpsvaga motståndare när det var dags för ett lopp och vann således enkelt. Men det blev absolut ingen löparstjärna av mig för jag var ju aldrig riktigt bra. Jag var bara inte sämst.)
Politik är att vilja, sa Olof Palme (ja, nu drar jag Palmekortet). Jag vill tro att han syftade på att vilja ha förändring, inte bara makt. Det kräver egna idéer och det fanns en tid när vänstern hade sådana. När man faktiskt försökte förändra samhället och människors åsikter och inte bara sitt partiprogram.
Vänstern, som Socialdemokraterna fortfarande påstår sig tillhöra, behöver börja leverera klimatprogressiv vänsterpolitik. Den behöver sluta skrika att man minsann var först med att vilja stänga Sveriges gränser. Den behöver våga stå fast vid sina värderingar.
Det är ingen vinst för samhället att vänstern vinner röster på att gå högerut. Det är bara en vinst för makten. Men vad ska man med makten till, om man inte längre genomför sin egen politik? Om man inte tar sig an en av vår tids största utmaningar?
Kanske kan Liberalerna svara på det.