”Jag och regeringen har förståelse för de åtgärder som nu vidtas i Polen. I slutändan måste den nationella säkerheten gå först. Så hade även vi agerat.”

I förbifarten säger han alltså att även han och hans regering hade varit öppna för att sätta asylrätten på paus. I en bisats säger Sveriges statsminister 2024 att den mänskliga rättigheten att söka asyl skulle kunna sättas på undantag.

Det är ett spektakulärt uttalande, men i den strida strömmen av avhumanisering av flyktingar väcker det knappt någon reaktion.

Kristerssons anförande hålls i Riksdagens EU-nämnd den 15 oktober. I samma sittning säger han följande: ”I Sverige har vi efter många års ohållbar invandring börjat vända utvecklingen och ser nu ut att få den lägsta asylrelaterade invandringen sedan 1997.”

Därpå räknar han upp migrationens ”faror”: hedersförtryck, bidragsberoende, gängkriminalitet. Svart på vitt presenteras asylsökande som orsak till alla samhällets problem.

Samtidigt fylls nyhetsflödet återigen av rapporter om flyktingar som dör under sina försök att ta sig till Europa. Efter att Italien slutit avtal med Libyen och Tunisien har flyktvägarna över Medelhavet stängts och allt fler tar nu den ännu farligare vägen över Atlanten.

SR:s utrikeskorrespondent sänder från El Hierro, den minsta av Kanarieöarna, och berättar att redan i somras hade över 4 000 personer omkommit. Mörkertalet antas dessutom vara enormt.

I hela Europa fortsätter tonen att hårdna.

Polens agerande sker inte i ett vakuum. I hela Europa fortsätter tonen att hårdna. Inför torsdagens EU-toppmöte skrev kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i ett öppet brev att trycket måste öka på migranter att återvända. Hon öppnar därmed också upp för ”return hubs” – återvändandecenter – utanför EU:s gränser.

Utifrån det uppskruvade tonläget är det lätt att tro att antalet personer som söker asyl inom EU ökar lavinartat. Men i fjol uppgick siffran bara till en tredjedel av den miljon vi såg under 2015.

Tiden då ordval som ”volymer” eller ”vågor” kritiserades i diskussioner om människor på flykt har aldrig känts mer avlägsen. Nu står Sveriges statsminister och meddelar att man är öppen för att upphäva asylrätten – och det skapar inte ens några rubriker.

Och oppositionen utgör inte någon tydlig motvikt. När regeringen nyligen presenterade förslaget till en ny mottagandelag kändes flera punkter igen från den socialdemokratiska migrationspolitiken. Bland annat att den som söker asyl ska inte längre kunna bo i en vanlig lägenhet, utan enbart på asylboende – vilket även återfinns i Socialdemokraternas partiprogram.

Det nya förslaget innefattar även att asylsökande måste delta i närvarokontroller på sitt boende. Man utesluter inte möjligheten att detta ska göra med biometriska uppgifter, som fingeravtryck eller ansiktsigenkänning. Asylsökande ska enligt förslaget inte heller ha möjlighet att arbeta under de sex första månaderna.

I den svenska politiken är det smärtsamt tydligt att Sverigedemokraternas agenda har vunnit. Men var finner vi rösterna som talar för en human flyktingpolitik, säkra vägar in i Europa och en värdig tillvaro för den som väntar på besked från Migrationsverket? Inte hos Socialdemokraterna i alla fall, och sannerligen inte hos Tidöpartierna.

I reportaget från El Hierro finns dock en ljusglimt:

”Att tro att man ska kunna stoppa flyktvägar med bilaterala avtal, som Italien gjort med Tunisien och Libyen, hindrar ingen. Migranterna väljer istället en annan väg, vilket har hänt nu.”

Det säger El Hierros högsta kommunpolitiker till SR:s korrespondent. Han menar även att det enda sättet att bromsa migrationen är genom mer anständiga levnadsvillkor i människors hemländer.

Här har vi alltså en politiker som inte bara ser till helheten, utan dessutom talar om hur ön är byggd av migranter. Om hur det är viktigt inte bara att välkomna de som flytt över havet, utan att det också måste göras på ett värdigt sätt.

En sådan socialdemokrati – en sådan medmänsklighet – kan vi i Sverige bara drömma om.