Annie Croona: Ingen pratar om faran med Ozempic och ätstörningar

”För samhället är kostnaden närmast obefintlig och vinsterna troligen mycket stora.” Så skriver Karin Bojs i Dagens Nyheter om diabetesläkemedlet Ozempic och dess potential. 

Och det är tydligt att det råder ett stort sug efter läkemedlet. Josefine Jinder skrev till exempel nyligen i Expressen att hon tar Ozempic och frågade vad annars man ska göra om man känner sig ful. Nora Wurtzel svarade klokt i Dagens ETC att Ozempic minskar vikten, inte självhatet. 

Det är just det som är problemet, och som Karin Bojs inte nämner: att självhatet är en stark drivkraft, som i kombination med viktminskningsmedicin kan bli livsfarlig. 

Hittills har kritiken kretsat kring att Ozempic är en bristvara och att den därmed ska gå till diabetespatienter snarare än personer som vill gå ner i vikt utan att ha några medicinska skäl. 

Men i övrigt är tongångarna positiva. Ingen verkar se några problem med att låta vem som helst använda Ozempic så fort producenten fått fart på produktionen.  

Vi har ju redan börjat marknadsföra det på våra kultursidor.

Och visst är läkemedlet angeläget för till exempel obesitaspatienter – men vi vet ju att även andra kommer att ta Ozempic när det blir tillgängligt och normaliserat. Vi har ju redan börjat marknadsföra det på våra kultursidor. 

När jag kritiserar normaliseringen av skönhetsingrepp och viktminskningsmedicin får jag ofta höra ”men om folk mår bra av det, varför inte?”. 

Om det ändå vore så enkelt. Ätstörda personer tror ju att lägre vikt är synonymt med mer lycka – men så är det förstås inte. 

Om vi släpper Ozempic på en marknad där det ”fria” valet aldrig ifrågasätts, i en extremt utseendefixerad tid, blir kostnaden inte obefintlig. Det kommer snarare att stå oss mycket dyrt.