Kriget finns plötsligt överallt. I dess namn kan friheter ställas in, folk mördas och svältas, unga mobiliseras för tjänst. Det tränger in i vardagen, precis som klimatet, och bildar ett starkt tryck på världsbefolkningen.
Och ur detta träder en särskild sorts politiska tänkare fram – de som kan skapa i kaos.
I den amerikanska tidskriften Foreign Affairs grunnar makthavare ständigt på hur världen borde byggas om. Essäerna rör Ukraina, Mellanöstern och Kina, men framför allt handlar de om USA:s comeback.
I förra årets finalnummer – World of War – skriver professorn Mara Karlin, som haft höga positioner inom försvarsdepartementet under Bush, Obama och Biden, om “det totala krigets återkomst”:
“En tid av omfattande konflikt har inletts […] där stridande parter använder väldiga resurser, mobiliserar sina samhällen, prioriterar krigföringen högst bland statens alla ansvar, angriper en bred variation av mål och omdanar sina ekonomier.”
Världen antänds och det ger strålande utsikter. Det gäller att anpassa sig och ta för sig.
Det är förstås lättare om man äger 750 militärbaser i 80 länder och har ett rejält knippe lydstater med tillhörande regeringschefer, kontroll över kritiska råvaror och fördelaktiga handelsavtal.
Det är den mäktiges rätt: demokratin är mest demokratisk för kapitalister, de starkas våld våldsammare än de svagas. Endast vid massresningar kan arbetande och fattiga matcha djärvheten, mångsidigheten, rörligheten och tyngden.
En som inser det är aktivisten och akademikern Andreas Malm. I boken “Overshoot” manar han till resning mot världens makthavare, alla dem som accepterat jordens uppvärmning bortom utsatta gränser.
De har accepterat och accelererat: de borrar och spräcker och förbränner, sneglar på termometern och den skälvande marken, fortsätter sedan med ökad kraft. Kan kapitalets motsättning till mänskligheten illustreras tydligare?
Energialternativ som sol- och vindkraft (för att inte tala om kärnkraft) hanteras som energitillskott. Framväxande teknik för att begränsa klimateffekterna, som avskiljning och lagring av koldioxid, ursäktar en fortsatt fossil expansion.
I två årtionden har Malm producerat värdefulla material. Inte minst har klimatförändringarnas drivkrafter undersökts och populariserats. Han finner den revolutionära nerven i en söndersprickande värld, men saknar något viktigt som Mara Karlin besitter.
Han föreslår en folkstorm för att sabotera fossilkapitalets lönsamhet, vilket i slutändan ska göra tillgångarna värdelösa. Från vredgade protester och breda överlevnadsrörelser till regeringsingripanden och förstatliganden.
Krigsregimer i Nordamerika och Europa lär visserligen ha skarpladdade synpunkter på denna taktik, men även om den malmska förstörelsen skulle lyckas är fortsättningen högst oklar.
Han skapar i kaos, manar oss framåt, men saknar stadgan från en klar klassförankring – stadgan som borgerligheten kan luta sig mot.
Borgerligheten sätter alltid klassen främst. Den smälter samman affärer med politik och krig, reser skydd kring egendom och bygger vidsträckta allianser. Vänstern och arbetarklassen ser däremot på varandra med ömsesidigt misstroende.
Den ena svävar i luften, den andra fjättras vid marken.
Arbetarna skulle kunna leda överlevnadsrörelserna mot klimatförstörelse och krig, men då måste arbetets frigörelse från exploatering vara grunden på vilken vi bygger det nya. Det går inte på något annat sätt.
För vad är ett samhälle utan både kapital och arbetarmakt? Det är att spola bak den kommunistiska filmen. Revolutionär vänster minus arbetarklass är lika med statsbyråkrati – detta tragiska substitut och seglivade hinder mot socialism.
Den vägen är trasig sedan länge. Ytterst få vill sätta fötterna på den igen.
