Elstödet är så illa utformat att de hyresvärdar som står för fastighetens elavtal kan behålla pengarna själva trots att hyresgästerna redan betalar för elen. Enligt Hem & hyras undersökning är det också vad ungefär hälften av hyresvärdarna kommer att göra. Detta trots att stödet bör vidarebefordras till hyresgästen, något som både Marie Linder, Hyresgästföreningens ordförande, och Rikard Silverfur, chef för utveckling och hållbarhet på Fastighetsägarna Sverige, säger till Hem&Hyra.
Varför väljer så många fastighetsägare att tolka elstödets syfte på det här sättet? Näringsminister Ebba Busch (KD) vägrar svara på frågor om varför det saknas en reglering eller rekommendation kring hur hyresvärdar ska använda sig av elstödet. I bästa fall beror det på slarv. Fastighetsföretagen går också lysande bra. Marknadsvärdet har ökat med 55 procent sedan 2019 och driftsnettot ligger högt. Samtidigt varnar konkurrensverket för att att företag kan dra nytta av inflationen genom att höja priserna och exploatera sina kunder.
Men sannolikt känns det också naturligt. Inflationsbekämpningens fokus ligger på räntehöjningar och återhållsamma lönekrav. Två verktyg som slår mot befolkningen och drabbar redan stressade hushåll extra hårt. I bästa fall träder politiken in med aktiva åtgärder som dämpar den värsta smällen. Men valresultatet gav en högerregering som hellre kulturkrigar med Tidöavtalet och inflationssäkrar höginkomsttagare via skattesänkningar. Det är omöjligt att föreställa sig någonting bortom att befolkningen bär smärtan när ekonomin tankar.
Vi kan föreställa oss bankakuter, nästintill ovillkorade pandemistöd till företag, ofattbara mängder pengar som pumpas in i de ekonomiska systemen via kvantitativa lättnader, nedskärningar, försvagade välfärdssystem och ökande klyftor. Vi kan också föreställa oss stigande pensionsålder, skuldsatta hushåll och försämringar i arbetsmiljön. Men inte att samhället skulle vara förmöget att dämpa smällen för ekonomiskt känsliga hushåll. Kanske har vi glömt hur man gör.
När den senaste räntehöjningen annonserades gick samtliga LO-distrikt ut i protest och bjöd in Riksbankens chefer att träffa medlemmar som inte längre har några marginaler kvar och som lever i en vardag där diskussionerna vid frukostbordet kretsar kring vilken limpa som är billigast att köpa.
Det är inte svårt att förstå varför LO-distrikten reagerar, eller varför de driver låglönesatsningen så hårt. En stor andel av medlemmarna har vid det här laget bara några hundralappar kvar efter att grundläggande utgifter är betalda.
Regering förefaller helt ointresserad av att skydda känsliga hushåll, Riksbanken menar att vi ska uthärda smärtan och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) vill “skruva lite” i las-uppgörelsen. Här finns ingen nåd för människor med snäva marginaler.
Vi behöver vidga perspektiven. Människor måste kunna leva på sina löner och LO:s krav på låglönesatsningar är av oerhört stor vikt. Det är också önskvärt att politiken intresserar sig för företagens roll.
Den höga inflationen kan delvis antas upprätthållas av höga matpriser. De stiger mer än i övriga nordiska länder och har ökat med nära 20 procent på ett år. Konkurrensverket vill utreda om höjningarna är skäliga och Riksbankschef Erik Thedéen uppmanar människor att söka sig bort från de dyra matkedjorna som misstänks utnyttja sin oligopolställning.
Det är bra att blickarna börjar vändas mot företagens vinstmarginaler. I en situation med pressade hushåll, hög skuldsättning och höga priser krävs andra lösningar än att människor inte har råd att äta.
När känsliga hushåll hamnar hos Kronofogden på grund av elräkningen måste det finnas andra samhälleliga lösningar. Vad är poängen med att ha en stat och ett ekonomiskt system som ständigt slänger ekonomiskt stressade människor under bussen?
Sätt ett pristak på mat genom beskattning av övervinster.
Skicka en tydlig signal till hyresvärdarna om att betala ut elstödet till hyresgästerna.
