Ibland också fult att bry sig om andra. ”Sköt ditt och skit i andra”, sade min mellanstadielärare ofta till oss. Han menade säkert att vi skulle bekymra oss om våra mattetal och inte bänkgrannens viskningar, men det kändes inte så. 

Omgivningen var inte så omhändertagande då. Och den är det inte nu heller. Alla bara tänker på sig, är det bara jag som tänker på mig? Det blir ensamt. Och kallt och hårt, fullt av misstro och rädsla. Det behövs broar, förbindelser, mellan människor.

Det behövs broar mellan invandrare och infödda, mellan unga och gamla, mellan tonåringar och vuxna. Och så behövs det en bro till över Botten-ån i Lindesberg. Trafiken geggar ihop sig och inte blir det bättre när trafikljusen inte fungerar. Än så länge är det väl inte outhärdligt men om vi vill att staden ska växa så behövs det en bro till. Gärna mellan Gusselbyvägen och Stadsskogen, kanske i höjd med Omvägen? Broar skapar närhet, men bara om flödet fungerar. Annars är de mest till irritation.

Flödet måste fungera ... inte bara åt ett håll utan åt båda. Och inte bara till brofästet utan längre in. Vi behöver rörelse. Bli berörda. Det är alltid lite läskigt. Blir man berörd kan man också känna sig behövd och till slut kanske rent av upptäcka att man är i behov av någon. Och det var ju det vi försökte undvika hela tiden. Vi är ju självständiga individer.

Eller är vi verkligen det? ”No man is an island” heter det på engelska. Ingen människa är en ö. Ingen lever separerad från alla andra. Vare sig vi vill det eller inte så har vi broar till andra och jag tror att den som är mest sårbar, mest lättpåverkad och mest i beroendeställning – det är den som har minst antal broar. Ju färre anknytningar vi har till andra desto mer sårbara är vi. Många kontakter, olika kontakter, gör oss trygga. Vi vet vilka vi är och vi vet att andra inte är som vi men kan vara okej ändå. Det finns stor styrka i att vara medveten om det.

En brobyggare är kulturen – och då menar jag inte ”svensk kultur” som om det fanns en enhetlig sådan – utan kultur i snävare bemärkelse: måleri, teater, musik – den skapande, kreativa konsten. Genom sådana uttrycksformer kan nya samband och kopplingar uppstå där man minst anar det och ofta kan de bli ovanligt starka. Konsten talar till hjärtat, inte i första hand till intellektet, vilket gör att möten som sker via konsten blir omedelbart känslosamma. Trafiken stannar inte vid brofästet utan fortsätter rakt in, precis som det ska göra.

Trafiken ska flöda över broarna, röra sig och beröra så att vi inte stelnar till. Vi behöver förkorta vägarna till varandra och gärna utmana oss i vår självtillräcklighet. Sköt ditt men skit inte i andra. Och börja planera in en ny bro över Bottenån.